Avanti

Och så var det sommarvärme, glädjande nog för dottern som skulle iväg på klassresa till Gotland!
Jag skjutsade, henne plus tre andra tjejer, till Nynäs på morgonen. De fyra brudarna fyllde upp bagageutrymmet mer än väl. De ska vara borta i tre dagar. Packningen indikerade det femdubbla. Minst! Min dotter hade en väska med skor. Fem stycken! Ja, det gäller att ha lite att välja på...
Så fick jag åka ensam hem genom sommargrönskan. Jag undrar om det är så för alla: att det kommer som en j-a chock det där att barnen rätt vad det är inte längre BEHÖVER en och vill VARA med en och kommer och PUSSAR på en så där HELA TIDEN, eller om det är bara jag som har något slags svårigheter med att hänga med.
När jag kom hem gav jag mig, som ett slags kompensation (eller kanske hämnd...), på nämnde dotters rum: Nu skulle det banne mig städas och det in i minsta vrå. Detta tog mig två timmar i anspråk och när jag var klar så var hon ett skrivbord fattigare och jag ett skrivbord rikare - ett bord som nu står på snedden tvärs över sovrummet, men vad fanken: jag har i alla fall ett skrivbord igen. ÄNTLIGEN. Känner hur kreativiteten kliar inom mig. Jajamen. Vad tycker ni förresten om detta präktiga helsvenska uttryck. Läste en artikel häromdagen där någon förutspådde det svenska språkets utdöende och detta på grund av sin tråkighet! Personen ifråga hade nog inte tänkt på ord som FINEMANG, HEJDUNDRANDE, RÖDASTE RAPPET och för den del JAJAMEN, eller varför inte JAJAMENSAN!