Avanti

I filmen om Mare Kandre berättades att hon liknat arbetet med sina första böcker med att tvätta hela Västerbron med en tandborste. Ett j-a gnetande, med andra ord. Och sådant är skrivandet! Min förstamening skulle t ex behöva gnetas med en hel del. Men eftersom det här bara är en blogg låter jag den passera. I den fantastiskt bra boken Om konsten att läsa och skriva, säger Olof Lagercrantz följande tänkvärda ord: "Jag försöker granska det jag skriver i detalj. Jag finner alltid att det finns ord, som kan tas bort utan att meningen förlorar något."
Det var för övrigt ett fint och sevärt porträtt av författaren Mare Kandre, där bland annat hennes - och tillika min f.d. - förläggare Hans Isaksson och Horace Engdal lovordade hennes säregna prosa! Hon var en författare som inte värjde för det svåra - i programmet talades bl a om den novell där hon skildrar det outhärdliga gränsland när en förälder kan komma att göra sitt eget barn mycket illa. (apropå det där med utlämnande litteratur och "det mest förbjudna", kanske inte alltför rolig novell för hennes barn att läsa...tänker jag, men kan förstås tänka fel...) I en intervju säger Kandre någonting i stil med att "ena stunden verkligen hatar man sitt barn, för att i nästa stund älska det". Jag måste dock understryka att det är någonting som jag inte känner igen mig i ens det allra minsta, inte för en sekund: så har jag ALDRIG känt. Men jag vet ju att så är det inte för alla (även om jag får lov att tillstå att det är något jag har svårt att verkligen förstå). Nej, en författare ska inte värja för det svåra, "får inte vara feg", som Lundell säger.
(Hans Isaksson var min förläggare tills för ett år sedan, då han började "avveckla" sina författare. Vi hade då haft kontakt sedan 1982, då jag sände Bonniers mitt första manuskript. Han är den som läst, stöttat, rosat och risat. Förmodligen är han också den person som kommit med fler glädjebesked än någon annan - och också ett antal "sorgebud")
Läs mer om Mare Kandres böcker här!