Avanti

"Joyce Carol Oates står för vårens flopp." Själv tycker jag, efter läsning i DN kultur, att om något är en flopp så är det Maria Svelands s k recension. Och det hon recenserar är Oates Dagbok 1973-1982 - i alla fall är det vad hon borde göra. Men till stora delar ägnar hon sig istället åt att recensera sin egen bild av Joyce Carol Oates, eller snarare henne krossade bild av den samme. Där Maria Sveland tidigare sett en kvinnosakskvinna, en feminist, en icke-traditionellt könsrollsbunden person - allt enligt Svelands egna kriterier för det samma - ser hon nu en kvinna som kritiserar och rent av (hemska tanke!) tar avstånd från feminism:

"Vad jag däremot har svårare att sympatisera med är hennes återkommande utbrott mot ”feministerna” (vilka de nu är?) som hon beskriver som ”otäcka” och ”förbittrade”.
Hon kritiserar Ms Magazine för att de skriver om kvinnors sexuella njutning med den raljerande meningen: ”Vad spelar det för roll om världen håller på att upplösas, om folk svälter ihjäl, så länge bara de strävsamma unga kvinnor som prenumererar på Ms lär sig att locka fram fysiska spasmer i sina kroppar … och högt förklarar sitt muntra oberoende av män.”Den ”feministiska litteraturen” menar Oates, gnäller på män och vill säkerställa det kvinnliga oberoendet med hjälp av lesbiska relationer. Det låter nästan som något en väldigt rädd och osäker man kunde ha sagt. Återigen förvånas jag över den milsvida skillnaden mellan den Oates jag lärt känna genom hennes romaner och den Oates som skriver hennes dagbok."

Nej, så får inte en hyllad kvinnlig författare formulera sig, enligt Sveland. Inte heller får hon göra något så konservativt stelbent som att älska sin man:

"Och om det är någon som vågat skildra familjen med nattsvarta penseldrag, utan minsta antydan till skönmålning är det Oates. Därför förvånar mig också hennes idoga upprepande av hur mycket hon älskar sin Ray."

Sådant gör nämligen Maria Sveland "skeptisk":

"Men jag blir alltid skeptisk när någon verkar ha ett behov av att deklarera hur mycket han eller hon ”älskar” sin underbara man eller fru. Precis som jag blir skeptisk när någon säger att den haft en lycklig barndom. Eller när någon gång på gång påtalar hur mycket hon älskar sitt barn (underförstått till skillnad från oss andra … Kan inte låta bli att tänka att någon som måste upprepa hur mycket hon älskar sitt barn har problem med just det: att älska sitt barn ..."

Ja. Stackars människa. Och stackars läsare. Och stackars Oates som drabbas av en sån usel läsare! Kan inte låta bli att även citera slutklämmen i den så kallade recensionen:

"Det är med viss sorg i hjärtat som jag nu tvingas konstatera att min kärlek antagligen skulle förbli helt obesvarad om vi verkligen möttes. Den Joyce Carol Oates som framträder i dagboken skulle med stor sannolikhet tycka att jag var en sällsynt burdus, gapig, vulgär och ointelligent människa."

Ja, snacka om självinsikt! Här kommer länk till Svelands artikel.