Lars-Olof Franzén

När jag läser i DN att han inte längre är i livet känns det som en vän har försvunnit. Lite märklig känsla. Jag kände inte Lars-Olof Franzén. Möjligen har jag stött ihop med honom någon gång. Och ändå lämnar nyheten om hans bortgång ett stort ödsligt tomrum inom mig. Han var en av de kritiker jag respekterat allra mest. Och jag glömmer aldrig den stora glädje jag kände när jag såg att just han var den som recenserat min första roman i DN, jag var glad redan innan jag läst vad han hade att säga. Och stolt. Det var som att få en fin utmärkelse. Bara det att han läst den! Han recenserade sedan alla mina böcker. Det kändes som om han såg det jag skrivit. Hans läsning gjorde inte bara böckerna rättvisa, utan nästan bättre. (Gud give oss alla kloka läsare, som Joseph Conrad sa.)
Den uslaste recension jag någonsin fått stod att läsa i SvD. Jag har lyckats förtränga namnet på denne litteraturkritiker, som retat sig så utomordentligt på min roman Allt vi har.
Men vilken känsla det var att därefter smörja in själen i det balsam som Lars-Olof Franzén skrivit om samma bok. Det gjordes både en och två gånger!