Avanti

Jaha, ja. Den ena kursen efter den andra avslutas. Nu har jag gjort mitt även i Roman o novell-kursen. Jag gillar det där med att avsluta saker, utan tvekan. En skön känsla i det, nästan vad det än handlar om. MEN - så kan jag samtidigt drabbas av ett slags ödslighet någonstans i hjärttrakten; som ett litet frågetecken, mödosamt ritat med en trubbig blyerts: och vem är du nu då? Så lätt att vara genom att göra, eller att slippa vara genom att göra. Och så den där frågan om tiden; känslan av att inte ha varit där, som om livet till slut blir summan av alla sammanfattningar. Och hur ofta har jag inte försökt banka in det i mina arma skrivarelevers skallar: att de där evinnerliga sammanfattningarna aldrig kan bygga en berättelse, att allt handlar om NÄRVARO och att denna närvaro kräver att STANNA; om själva varandet. Ett slags mindfullness, således. Och, frågar jag mig, är det därför som livet blir så mycket fattigare om jag inte skriver mig ett gestaltat liv, om än inte mitt, för att själva gestaltandet kräver total inlevelse, det jag vill kalla inspiration. IN SPIRITO. I ANDE.
Jag minns när jag skrev mina första böcker; hur jag efteråt inte mindes något av alla dessa veckor, månader av skrivande, men däremot ALLT som pågått i den fiktiva romanvärlden. Nu breder maj månad ut sig. Jag sprang i den regnvåta skogen i morse och det doftade hägg, mossa, barr och just regn, och jag kände mig så där stark och närvarande och ja, fast det låter som en klyscha, jag vet: som en del av skogen, luften, dofterna. Under den kommande månaden ska jag närma mig alla ingångar och trådar och spinna vidare.