Solsken över Kungsholmen. Det hade varit en dag att ta ut mamma, köra henne i rullstolen, just här, förbi Rådhuset, ner till Norrmälarstrand. Jag tänkte det när jag lunchade snett emot Rådhuset idag. Att det var en sån dag. Nu närmar det sig årsdagen av hennes död. En saknad slog upp i mig, utan förvarning. Efter henne - och efter min pappa, som dog två månader senare.
Mamma var en vän av dikter. Erik Lindorm, Hjalmar Gullberg och många andra. Hon läste väldigt mycket, och jag antar att mitt "litteraturintresse", eller kanske snarare, behov av andra världar, är något jag fått av henne. Pappa skröt däremot länge med att han läst en bok och att det räckte. "Nej tack, jag har redan en bok", var ett stående skämt. Den boken var "Seagull". Sämre bok kan man ha. Han hade också en och annan favoritdikt. Där fanns Ferlins "Inte ens en grå liten fågel" t ex - och så denna, av Bodil Malmsten:
Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Vemod. Känner vemod när jag läser din och Bodils strofer. Vemod över att du saknar henne och din pappa. Över solen som skiner så starkt idag och påminner om hur länge sedan det var jag fick Seagull av min stora kärlek. Hur din text får mig att känna att det inte spelar någon roll om jag städar nu eller i morgon. För det finns viktigare saker att göra. Som att läsa om boken som din pappa valt som sin.
Jag gillar v e r k l i g e n Bodil Malmström. Även om jag faktiskt tror att det går att hålla kontakten även efter sista blosset är draget. Faktum är att jag är rätt säker på att både du och dina föräldrar kände en tår av vemod i dag. De också.
Sååå häftigt! "Semester från döden". Ja, man har ju undrat. Hon är bara för mycket. En egen röst hos oss här i Norden. Uppstudsig, registrerande. Och gnällig. Waits-rock'n rollande bland bensinångor och musa hos Plura. Det kan man kalla semester. Eller så behöver man semester, sen.
Kanske skulle man pröva den där om 'fågeln' också.
Känner mig skör idag...
Mamma fyller år (83) och pappa saknas vid fikabordet...
Idag har vi klarat ytterligare en av alla traditioner man ska gå igenom under det första
"sorgeåret".
Känner igen detta att saknaden slår till häftigt och helt plötsligt då och då.
"Inte ens en grå..." känner jag väl till men har aldrig läst denna underbara dikt av Bodil Malmsten!
Tack!!
Min mamma har hela hösten/vintern sagt att det ska bli skönt när ljuset kommer åter,men när nu så sker,så har hon det extra tufft med sin sorg.
Kommentaren här av Tina var fin tycker jag!
Känner också vemod...
"Allt sjunger.
Ni ska minnas det.
Res vidare!"
Gilla! Tummen upp! Tack för era inlägg, vänner!
Ja, nåt är det med det där året - sorgeåret. Ni har väl läst "Ett år av magiskt tänkande"? (Joan Didion)
För ett år sen... det kommer störtande emot mig hur det var... de sista två veckorna i mammas liv, nästan mer verkliga nu, ett år senare...
Tack själv Marianne!
Utan Din fantastiska blogg skulle aldrig dessa utbytande av tankar äga rum....
Den berikar mitt liv!
Läste "Ett år av magiskt tänkande" i höstas efter tips från dig!
Som sagt,jag är skör idag...
Känner med dig!
Hörde Bodils text igår med Lena Nyman (musik Staffan Hellstrand).
Drog mig till minnes att jag fått skivan av henne precis innan hon drog till Finistère...(men det är en helt annan historia)
Kunde blivit hur bra som helst, tyvärr blev det motsatsen.
Och helt motsatt den musik jag hörde i mitt eget huvud när jag läste den fantastiska(!) texten igår. Hur konstigt det än låter har jag aldrig lyssnat på skivan överhuvudtaget. (Vad är det för fel på mig?). I mitt tycke låter det som en supermix, och så har det aldrig blivit av...?
Och 'vemod'? Tycker mer det låter som "en knuten näve" mot "det oundvikliga". Je refuse! Som när Nicholson försöker lyfta tvättstället i Gökboet inför dårskapet - med orden "jag FÖRSÖKTE i alla fall".
Skicka en kommentar