Måndag...

...igen? Hur kommer det sig att det så ofta är just måndag? Under förmiddagen har det varit textdiskussioner med Skrivarlinjens andraterminare. Det är sista veckan av det Självbiografiska blocket och flera bra och starka texter har skrivits. Alla människor har en berättelse, ja, absolut. Det gäller "bara" att våga berätta och att öva på hur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - i författandet måste man våga sig på att ta risker, man måste ut på den hala isen, den tunna isen, uppför det höga berget, ner i de mörka gruvgångarna. Det välbalanserat normala gör ingen gripande roman. Lugnet gäspar man över. Såvida det inte förebådar den analkande stormen. Nu på eftermiddagen ska vi tala om Paulruds "Fjärilen i min hjärna" och Wijkmarks "Stundande natten", som exempel på bearbetande litteratur med existentiell tematik, faktiskt den mest basala av all existentiell tematik: Livet har ett slut, kort och gott.
Andra böcker som lästs och diskuterats under blocket är Gunilla Linn Perssons "Sagan om mig själv", Eklunds "Varulvsvalsen" och Didions "Ett år av magiskt tänkande".
Nästa vecka börjar terminens sista block, Litteratur och samhälle. Så har ett år gått, igen. Och snart är det dags för intervjuarbetet inför nästa års Skrivarlinje. Snart är det sommar. Men först påsk, vår och deklaration, och den där magiska doftande tiden mellan hägg och syrén, tid för koltrastdrillar och galna näktergalar, den där perioden som har en tendens att vara över innan man hunnit insupa den. Det borde införas ett "Mellan-hägg-och-syrén-lov", tycker jag.