spådom

... Dahlströms Spådom är nu utläst - det tog sin tid... En högst märklig roman. Tre livsöden, tre djupt subjektiva perspektivpersoner, alla outtalat märkliga, lite konstiga, fobiska, kritiska, känslokalla. Dahlström kryper så nära in i dem att just denna sida blottläggs, obarmhärtigt. Att läsa Spådom är att vara totalt närvarande. Jag brukar säga att vi läser romaner för att få en liten aning om hur det skulle kunna vara om vi vore någon helt annan än den vi nu är. Att vi förstås aldrig riktigt kommer att få veta, men dock: en aning! I Dahlströms roman är jag mycket nära denna erfarenhet, och erfarenheten är - i dessa tre fall - obehaglig. En undangömd sida av det att vara människa. Dahlström förklarar ingenting. Han litar till 100 % på sin läsare och när romanen slutar är det i ett slags totalförvirring. Vad har jag egentligen varit med om? Vad är det för märklig gåta som belyses. Hans text lämnar en inte ifred, lämnar ingen ro och när jag läst de sista sidorna som på något sätt ändå knyter ihop alltsammans (men hur?) är det på sätt och vis ett slags befrielse. Jag förstår inte hur han har lyckats skriva den här romanen. Har han vetat vart den är på väg? Vad han vill med den? Jag tänker mig det som en undersökning, inåt. Och själva handlingen - intrigen, framåtrörelsen - finns i utmarkerna.