... och en timme i löparspåret. Fågelsång. Vattendropp. Solljus mellan trädgrenarna. I eftermiddag väntar kryssningen till Tallin och några dygns riktigt slöliv. Jag tänker ta med mig "Adams bok", (Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombo) som jag länge tänkt läsa utan att det blivit av. Jag tar också med mig den "text" som jag skriver på, men i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska kalla det, annat än "text". Det är ingen roman (även om det kanske skulle kunna bli det) utan ett helt osorterat flöde, där min mamma, jag själv och min pappa är de centrala trådarna, i nämnd ordning, antar jag. Mamma - flodhästen i vardagsrummet - tar stort utrymme. Pappa - en diffus drömgestalt, med tiden allt tydligare. Och så jag då. Med nödvändighet låter jag texten flöda fritt, bölja fram och tillbaka, strömma, forsa, sippra - i värsta fall sina och torka ut. Ja, vem vet? Jag känner det som att jag vill invänta, samla ihop. Som att jag liksom har rusat i förväg. Så långt att jag tappat orienteringen. Vart tog alla vägen? Och jag själv?
Vitsen med att se bakåt är att det blir lättare att gå framåt. Ja, kanske det?
Inlägg
2 kommentarer:
Har faktiskt läst Adams bok. Två gånger. Inte för att den var så pass bra. Vet inte ens om den var det. Minns inte. Men för att jag själv fått samma diagnos som Adam. Det är nu en annan historia. Nu är det dags för din, hör jag. Din historia där dina föräldrar lämnat spår att följa. Hoppas du får en riktigt fin resa. Både till havs och inombords.
Vitsen? Måste allt ha en vits? Historien är väl framtidens nödvändiga/lustfyllda/bitterljuva trampolin!
Lust? ...är väl att följa flödena.
Må dom aldrig sina.
Skicka en kommentar