Språket, melodin

Nu har jag läst alla texter. Jag funderar över språket och på Olof Lagercrantz lysande bok Om konsten att läsa och skriva. Jag måste ta med den till adepterna på måndag:
"Kan man lära sig skriva? Jag förmodar det. Kanske kan man lika lite tala om en medfödd skrivarförmåga som om en medfödd talang att snickra stolar. Övning, arbete, är här som på varje område den enda säkra metoden.
Men när man lärt sig allt som läras kan - att upprepningar är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit.
Det är på rytmen det kommer an. En svåråtkomlig inre organisation. En språkets andning!"
Så underbart och samtidigt så förfärande och dessutom så sant! Olof Lagercrantz fortsätter sedan med ett citat ur Pär Lagerkvists novell Far och jag, det är själva inledningen det handlar om:
När jag var bortåt tio år gammal, minns jag, tog far mig i handen en söndagseftermiddag och vi skulle ut i skogen och höra på fågelsången. Vi vinkade farväl åt mor, som skulle stanna hemma och laga kvällsmaten och inte fick följa med. Solen sken varmt och vi gav oss friskt på väg."
Ja. Kan det bli så mycket bättre. Och måtte ingen för ett ögonblick inbilla sig att dessa rader fötts i stunden.
Hur bär man sig då åt för att komma åt denna organisation? Jag tror det handlar om att lära sig lyssna. Att hitta det där speciella örat, förmågan att se, inte bara till ordens innehåll, såväl enskilt som tillsammans, utan också till helheten: ord, rytm, undertext, flödet - och att inte ge sig förrän helhetens harmoni finns där. Att finna sin inre stämgaffel.