tisdag 27 januari 2009


Här, endast 54....

Imorgon fyller jag 55 år. Det känns förfärligt. Vart har alla år tagit vägen? Allt jag skulle göra, allt jag ville se... Ja, jag vet att livet inte är slut än. Jag är fortfarande vid sk god vigör. Jag dansar, springer och utövar power-yoga - allt för att motverka detta kroppens förfall. Jag har ett hyfsat spännande jobb. Tak över huvudet. Mat på faten. Man. Underbara barn. En (visserligen hyrd och i uselt skick) stuga på Gotland med världens mest fantastiska utsikt. En skidresa till fjällen (än så länge) årligen. Ledighet på sommaren (obetald, men dock). Kläder. Bil. Cykel. Ja ja. Men imorgon blir jag 55 och jag begriper det inte. Känner mig ju fortfarande som en ungdom, som om jag tillhörde en annan generation vid möten med människor över 60 - och ibland t o m över 50. Vad är det för fel? Som min lillebror, snart 50, brukar säga: Hur gammal kan en människa egentligen bli?

En knut finns där i skrivandet. En bitterhet? Usch. Ett sådant otrevligt ord. Jag ville ju hinna med att försörja mig på mitt skrivande. Nu har jag en refuserad roman och en dito novellsamling i min låda. Det kommer att ta minst tre år innan jag får ett nytt manus färdigt. Om jag någonsin lyckas åstadkomma det. Och jag känner, djupt inom mig - och det är kanske det värsta - att det saknas något väsentligt i båda mina opublicerade manus och jag tror mig nu veta vad det är som felar... Inte språket, inte tekniken, inte gestaltningen, inte dialogerna, karaktärer eller miljö. Allt detta och lite till kan jag och behärskar... Nej, det som fattas är RISKEN och NÖDVÄNDIGHETEN. Det att gå in i arbetet på liv och död. Skriv som du stod på dödens tröskel, skriv som du satt vid din älskades dödsbädd, som W Ljungquist uttryckte saken.
Så bitterhet? Snarare ett slags svek. Och en tilltagande gnagande, malande otillfredsställelse, över allt det som fått förbli ogestaltat och icke-uttryckt.

Men jag ska läsa mina berättelser igen, ta mig tid till det, och känna efter. Det är förmodligen alla arbetstimmar värda. Självkritik är bra, brukar jag lära mina elever, men inte om den blir så stor så att man förlorar förmågan att också se det som faktiskt är bra. Och en roman till lovar jag mig själv... låt säga, före min 60-årsdag.

Inga kommentarer: