uppskattning...

Tänk vad lite uppskattning kan göra. Nätt och jämt har jag hunnit formulera och publicera mina tankar om tidsbrist vad gäller bloggandet så kommer det en sån där kommentar som får en att känna lust. (tack Helena) Och jag känner att jag omedelbart vill formulera mig.
Och inspiration. "What else can you do but inspire", sa Bob Dylan. Så sant. Vad är egentligen det där vi kallar inspiration. Jag vill hävda att det är NÄRVARO. Att komma nära "varat". Att träffa på (eller träffas av) en inre (eller någon annans) uppmärksamhet. En stark och genomträngande uppmärksamhet. Ett fokus. Ett för mänsklig samvaro nödvändigt fokus. Ett i terapirummet nödvändigt fokus. Ett i undervisningssalen nödvändigt fokus. Och - förstås - ett i skrivandet nödvändigt fokus.
Och nej, jag ska inte ge upp mitt bloggande. Det kanske går en eller annan dag utan inlägg ibland...
Nu ska jag återgå till den genomusla filmen i serien kommisarien och havet: ett skitmanus byggt på en katastrofdålig deckare, med kalkonrepliker, sakfel och - till råga på eländet - en helt surrealistisk dubbning. Så varför tittar jag? Ja. Av det dåliga kan man lära sig mycket. I ett material fullt av brister finns en tydlighet - man kan liksom se potentialen just för att det spännande lyser med sin frånvaro.
Jag brukar säga till mina elever att det bara är bra om/att deras texter har brister. Det är av det vi lär oss.