Djurgården by car...

Det blev så att vi, jag och sonen, tog en biltur med den gamla mamman igår. Hon tände på alla cylindrar då jag kastade ur mig förslaget.
- Ja, men det gör vi, svarade hon kvickt, som om det vore det mest naturliga i världen.
Vi styrde ut mot Djurgården. Det har varit en av hennes önskningar. "Jag skulle så gärna vilja se Djurgården igen". Jag har funderat på hur detta ska lösas. Rullstolen på bussen? Färdtjänst? Långpromenad med rullstol. Nu - efter hennes återerövrade förmåga att 1) ta sig från boendet till parkeringen utanför utan rullator, med bara en arm att hålla i, 2) svinga sig in i en helt vanlig personbil - var ju detta önskemål lätt som en plätt att tillmötesgå.
Och vad hon pratade! Det var gator här och gator där som hon kände igen - även om de fick lite fel namn ibland - och det var åh, så härligt och om ni bara visste och nu kommer dom andra allt att bli avundsjuka (det sistnämnda tycktes utan tvekan förgylla upplevelsen ytterligare). Vi körde i sakta mak, med nedvevade rutor så att höstdofterna sköljde in över oss, varenda körbar liten väg - och jag insåg att det finns en hel del platser på Djurgården där jag inte varit.
- Tänk att dom inte har byggt här i alla fall, konstaterade mamma.
Och det har hon ju rätt i, även om tanken aldrig föresvävat mig. Ett Djurgården med radhus och höghus och kanske ett par köpcentrum...
Mammas nästa önskning är kanske inte lika lätt. Det är att komma tillbaka till Gotland en gång till. Tål att grunna på.