skogen, gläntan i den

En dag full av texter... textdiskussioner i år 2 på förmiddagen, bra sådan. Många har börjat på nya spår, fördjupat spår, kommit närmare det egna, personliga - sin röst. Så här efter ett drygt år kan man se hur lång vägen är, hur det som började i en liten simpel skrivövning letat sig fram för att bli ett huvudspår i en större berättelse, hur många och långa och tillsynes onödiga de där nödvändiga omvägarna var.
Man kan inte gå raka vägen fram till gläntan i skogen eftersom man också måste utforska själva skogen, och skogen har inga anlagda gångvägar utan istället, ibland knappt urskiljbara, av djur upptrampade små stigar. Och skogens alla levande väsen tar aldrig närmsta vägen och för den delen inte helt säkert på väg just mot gläntan, men det är spåren från det levande vi måste följa.
Vissa spår återkommer vi till. Ibland utan att vi märker det. Ett huvudspår? Kanske. Vi måste stanna upp, utforska. Titta, lyssna, begrunda, ta ut riktmärken, vädra i luften, dra in.
"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."
Det är den första raden i Tomas Tranströmers dikt "Gläntan" (ur Sanningsbarriären, 1978), för lång för att återge i sin helhet. Det är en dikt som följt mig sen dess jag först stiftade bekantskap med Tranströmers poesi. En dikt som jag alltid har med mig, som alltid visar mig på något viktigt som jag djupt inom mig redan vet. När poesi är som bäst belyser den våra djupaste insikter! Varje rad talar: "Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande." Ja, så är det.