Avanti

Och regnet strilat som väntat ned nu på morgonen Förvånande glad i hågen, med sovsäck, liggunderlag, varma kläder, matsäck och godis i bagaget och iklädd regnjacka, begav sig ändå dottern hemifrån i morse. Hon (och jag) hade kollat prognosen. Regnet skulle ge med sig. Solen titta fram. Promenaden fram till själva tältplatsen var nedkortad till överstigliga tre kilometer. Så lite förbluffad blev jag när hon tjugofem minuter senare var tillbaka hemma igen med hela sin packning. Skolan hade bestämt sig för att ställa in. Men vilken prognos hade dom läst? Och hur kan man peppa ungdomarna till att genomföra en sådan strapats och sedan ställa in? Fem dödskallar.
Nu "datar" hon i sängen och käkar godis.
Gårdagens kurs avlöpte väl. Märker att jag är lite ovan att bara ha tre timmar på mig. Ett rasande tempo alltså - och det ska det vara. Avslutade med Paraply-dikterna. (vågade mig förra veckan på att överge paraplyerna till förmån för båtshakar - MEN paraplyer ÄR bra...) Full kurs med nio deltagare. Flera av dem uppgav som skäl till varför de sökt kursen att de "vill skriva, men inte skriver". Det är spännande det där, att man verkligen kan vilja saker och ting, längta efter dem, och att man ändå inte gör dem. Att en människa kan gå hela livet och nära en dröm, om att sjunga till exempel, men aldrig komma till skott. Hindren är för stora, många gånger inte identifierade. Själv har jag i flera år längtat efter att sjunga i kör, gärna Caroline af Ugglas, utan att göra slag i saken. Men kanske nästa termin? Jag längtar då och då efter att måla. Det var flera år sedan. Jag skyller på tidsbrist, men: tid är allt vi har.