Vardagen är utan tvekan igång. Jag har gått upp 06:30 denna vecka, vilket är för tidigt för en som svårligen kan somna före midnatt. Resultatet: mörka skuggor under ögonen, en lätt huvudvärk och en kroppens tröghet, eftersom ingen tid givits till motion. Jobbet är inte tråkigt. Kanske har jag ett av de roligare jobb man kan ha. Den här veckan kortkursen, "Att skriva", med fullmatade dagar i rätt högt tempo. Idag har jag haft textdiskussioner hela dagen. Men en fantastisk och entusiastisk grupp.
Problemet är nog att jag gillar att slappa lite för mycket. En del människor blir oroliga när de inte har något att göra. Så inte jag. Å andra sidan innefattar mitt slappande en hel del som egentligen inte är slappande: skidåkning, löpning, dans. Vid närmare eftertanke slappar jag nästan aldrig. Och det slår mig genast att jag egentligen inte vill vara utan mitt arbete. Jag tycker att det är spännande och alltid utmanande - och varierat. Skrivarutbildningar, terapeutiska samtal, möten av olika slag.
När jag tänker närmare på saken är det nog snarare så att jag behöver ett dygn med fler timmar, låt säga 28. Ett slags successiv förskjutning av dygnet, som skulle innebära att om jag går upp 06:30 dag ett, så går jag upp 10:30 dag två, 14:30 dag 3, osv... Nackdelen är att vissa dagar inträffar nattetid, men vad gör det. Variation förnöjer ju. kanske kan man prata med Robert Lind om saken...
Inlägg
4 kommentarer:
Bara energiska (kreativa, lustfyllda?) människor tar ordet 'slappa' i sin mun. För vanliga slappisar är det ett normaltillstånd som man inte reflekterar över annat än när man MÅSTE masa sig iväg på olika 'jobbiga' aktiviteter (som andra hittat på, i värsta fall).
Och - kanske inte längre dygn, men färre 'måsten', bättre effektivitet och bättre sållning. Annars kanske 'norrompolcirkeln' kan va nåt, så behöver man i alla fall inte följa ljuset.
Känner mig varken särskild kreativ eller lustfylld - men slappa är nog lite förbjudet för mig. Minns fortfarande min fars lätt ironiska kommentarer då han vid ett tillfälle, under ett sommarlov (!), såg mig och min tonårskompis slappa timme ut och timme in - dvs vi satt still utan något att göra... Själv försöker jag nu fälla uppmuntrande kommentarer när mina barn slappar: Åh, vad skönt, att du bara ligger och vilar dig fortfarande (fast klockan börjar närma sig två, typ)
Norrompolcirkeln får tas under beaktande!
kan man kanske säga att slappa är att inte få nåt gjort? Av allt man borde. Men kanske inte måste. Man brukar ge Luther skulden. Och rent sociologiskt är lutheranska länder mest framgångsrika. Vad gäller BNP.
Slappa? Vänta, bara sitta lite, här i solen, eller ligga ner, med kepan tippad mot näsan, och metspökorken guppande... Kanske napp, kanske inte. Lättjan är uppfinningens moder. Låter nästan ranelidskt. Må han komma tillbaka. Cha-cha skulle kunna va hans grej. Om han tränar ordentligt å inte, just det, slappar. Ger upp?
Tack för dina inspirerande inlägg! Insåg att min kommentar blev så lång att den fick bli ett nytt inlägg! Lathet är uppfinningarnas moder? Vila? Händelselöshet? Frid!
Skicka en kommentar