Osynlig...

Om Paul Austers senaste roman, Osynlig, har det sagts att det är hans bästa (sedan New York-trilogin) och jag är benägen att hålla med. Där finns spänningen, de suddiga gränserna mellan "fantasi" och "verklighet", de mystiska sambandskedjorna... Men Osynlig är också ett slags uppvisning, och i viss mån lek, med konsten att skriva en roman. Auster briljerar med ett spektra av berättarperspektiv och synvinklar, till synes hur lätt som helst, liksom med fiktionen i sig. Fiktionen rymmer lager av fiktionaliseringar. Vems version är "sann" och är denna sanning överhuvudtaget intressant? Eller rättare vilken av de fiktiva berättelserna är den "äkta". Sanningen är förstås att de olika lagren i denna berättelse tillsammans utgör den "sanna" romanen...
Nu ska jag ge mig på en av mina födelsedagsböcker: "VAD JAG PRATAR OM NÄR JAG PRATAR OM LÖPNING", av Haruki Murakami. Efter de första tio sidorna vet jag redan att jag älskar den!