att löpa, att skriva

En helt "ledig" måndag, arbetsfri, fri tid. Denna termin har hittills varit lugn. Jag har inte riktigt koll. Antingen är det så att det snart smäller till och det blir så där fullt upp och i värsta fall överfullt upp. Eller så är det så att jag helt enkelt har för lite jobb den här terminen. Jag har bestämt mig för att förhålla mig avvaktande, i alla fall fram till nästa planeringsmöte.
Till min stora förvåning har i alla fall denna, helt nya situation, lett till att jag plötsligen befinner mig skriva på någonting som känns hyfsat angeläget. Jag tänker förundrat: kanske skriver jag på en ny bok. Är långt ifrån säker än, men jag känner av hur någonting har satts i gungning inom mig, eller kanske snarare rullning... Man ska inte ropa hej. Nej, sannerligen inte.
Det roliga är att fredags hade jag ett spännande lunchsamtal, med min handledare tillika fd terapeut. Vi talade bl a om skapandet och dess drivkrafter. Jag sa att jag nog inte längre hade tillräckligt starka drivkrafter för att någonsin skriva en roman igen. Jag sa att jag kan en massa andra saker. Jag sa att jag kan leva utan att skriva.
(Som Rilke uttryckte det i "Brev till en ung poet": fråga dig om du kan leva utan att skriva, är svaret på den frågan ja, så skriv inte, men om svaret är nej, du kan inte leva utan att skriva, så skriv... /högst fritt citerat!)
På natten till söndagen vaknar jag med en mycket stark ingivelse: om detta ska jag skriva. På eftermiddagen tar jag mig an det hela. Skriver tre sidor. Idag ytterligare tre. I morgon? Jag vet inte, men det finns en sambandskedja mellan fri tid, konstaterandet att jag kan leva utan att skriva och kanske inte kommer att skriva någon mer bok - och, vilket jag ska återkomma till framöver, Haruki Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".
I fredags blev jag femtiosju år, en ansenlig ålder. Jag firade på restaurang Orkidé med familjen och min syster, hennes man och yngste son. Hennes man förevisade småskrattande sin förköpsremsa. Den var röd. Pensionärsbiljett. Jag kommer ihåg när min pappa förevisade sin första sl-remsa inhandlad till pensionärspris. Det känns inte särskilt länge sen, men måste vara över tjugo år sen. Tiden!
I födelsedagspresent fick jag bl a boken "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning", en bok som på märkliga grunder helt fångar mig i sitt garn och samtidigt får mig att börja nysta i min egen garnhärva, en bok som lika mycket som den handlar om löpning också handlar om att skriva. Den inspirerar, såväl till fortsatt löpning som skrivande, med andra ord.
I morse sprang jag för övrigt en dryg timme, vilket torde vara ungefär en mil. I strålande sol, så gott som ensam i den frusna skogen.