Den 93-årige franska motståndsmannen, Stéphane Hessel, har på bara ett par månader sålt över 600000 exemplar av sin "Indignez-vous", bestående av ynka 30 sidor, varav själva texten fyller sexton! Bodil Malmsten skriver i dagens DN. Jag önskar att jag hade varit vaken på de fåtal fransklektioner som jag inte skolkade från.
Nu kan jag typ tre meningar. När jag och min familj var i Paris i oktober så hamnade vi en exklusiv butik på Champs-Élysées. Expediten, som talade utmärkt engelska, undrade var jag kom ifrån och om jag talade franska. Jag berättade att jag var svensk och försäkrade henne att jag högst kunde säga tre meningar. Kvinnan envisades och ville att jag i så fall skulle säga någon av dessa tre meningar. Till slut drog jag till med "Je ne comprend pas" och "Je suis suédoise" och till sist något om att "katten är på bordet". Expeditet blev i det närmaste mållös och vägrade tro på att jag faktiskt inte kunde tala franska. Mitt uttal var "helt perfekt", bedyrade hon. Så var hade det inte kunnat sluta om jag bara lagt manken till. Att tala franska verkar lite coolt - men samtidigt främmande: jag kan liksom inte se att det hör ihop med mig.
Jag avvaktar hursomhelst med spänning översättningen av Stéphane Hessels hyllning till motståndet! För att tala med honom, med hjälp av Bodil Malmsten:
"Jag önskar att alla - var och en av oss - finner sin egen anledning att göra motstånd."
Ännu en sak att glädjas över är att Magnus Dahlströms roman "Spådom". Den utlovas dimpa ner i min låda om ett par dagar!
Hans prosa är som ingens annan. Jag har hans roman "Hem" i färskt minne, i vilken vi får följa den extremt feta kvinnliga socialarbetaren inifrån, ja, så till den milda grad inifrån att läsaren i princip ÄR denna kvinna.
Medan jag skriver detta lyssnar jag till Van Morrison. Honom kan man också glädjas över. Van the man!
Inlägg
1 kommentar:
...gick i samma fälla en gång på Bretagne. Övade in några snygga frågor (och följdfrågor!)i jakt på restaurang. Med väääldigt snyggt uttal. Ah, monsieur, vous parle bien! sa han direkt! Hm, non, non, mais...und so weiter...lurade han in mig i en konversation. Å jag hade väl tagit en drink innan så plötsligt drog jag på...rätt coooolt (tyckte jag)...medan 'gubbens' ansikte blev alltmer avlångt.
Vi hittade i alla fall restaurangen.
Men Indignez är ett bra ord, och fransmännen ÄR ofta riktigt bra på det. Här hemma heter det nej-sägare, gnällspik, bakåtsträvare, kommunist (i värsta fall) - och - att det är roligare att säga JA än NEJ. (Nu låter Jonas Sjöqvist hälsa från sin skyttegrav att hans V ska bli mer JA än NEJ. Aha?)Ett argument, det där med hur j--la kul det var, som fick mig att rösta JA! till EU (med tvekan för all del, men ändå). Alors! Men kände mig sen väldigt indignez inför euron.
Och dessutom tror jag mig veta att Bodil M upplevde existentiell lycka i ett torrlagt, sandigt badkar på Irland till tonerna av The Man. Allt under kategorin "onödigt vetande".
Skicka en kommentar