Upplevelse från en skrivarkurs - "Sårbarhetsskydd"

Under förra veckan hade jag, som tidigare sagts, en 4-dagars intensivkurs, "Att skriva". Häromdagen fick jag - och alla andra i gruppen - ta del av en reflektion kring veckan, skriven av en av deltagarna. Jag kände att jag ville låta fler ta del av hans kloka, fina och glädjande text, och frågade honom således om jag kunde få lägga ut den.
Här kommer den, "Sårbarhetsskydd", av Magnus Lundberg:

Sårbarhetsskydd

Plötsligt så blev det en helt annan stämning i rummet, en känsla av intimitet och öppenhet. Vad var det egentligen som hände?

Rummet är ett klassrum på andra våningen i Folkuniversitetets lokaler på Kungsstensgatan i centrala Stockholm. Ett kalt rum med röda stapelbara stolar ställda runt ett u, formad av moderna hopfällbara bord framför en vit skrivtavla i ena kortändan av rummet. Katedern är av samma typ av bord, med den skillnaden att det är det enda bordet som står ensamt. Vi sju som sitter här tillsammans med kursledaren är en brokig blandning, både till ålder och bakgrund. Vad har samlat just oss i detta rum, just dessa dagar, är att vi alla har anmält oss till Folkuniversitetets kurs Att skriva – en vecka i januari. Kursen är nu inne på sin tredje dag och denna dag har vi textkritik, reflektioner kring den berättelse som vi deltagare har ha skrivit och lämna in vid kursstart. Instruktionerna som vi fått var knapphändiga, tre till fem sidor, på temat ett oväntat möte.

Vi har nu kommit fram till lunch och haft återkoppling på fyra av de sju texterna. Alla texter har varit personliga och kursledarens uppmaning att separera orden från den som skrivit har ofta gjort sig på påmind då jag upplever detta som en stor utmaning. Lättare blir det inte när de som skrivit texterna ofta berättar öppenhjärtligt om hur och varför alsterna har kommit till. Det var någonstans här i samtalen kring våra berättelser som känslan av intimitet infann sig i rummet.

Varför är det så att intimitet uppstår i vissa sammanhang och under vissa förutsättningar. Jag har en teori! Vi känner inte varandra särskilt väl, vi deltagare här på kursen. Sammanlagt har vi träffats fem timmar två dagar efter varandra och de personliga samtalen har inte haft särskilt stort utrymme. Fokuset har legat på skrivövningar, varvat med teoretiska genomgångar. Nu under återkopplingen händer det något som jag är ovan vid, hur mycket jag än njuter av känslan.

Vad är det som händer när vi människor blir intima? Blir öppna för egna och andras känslor, visar vad vi bär på under vår fasad. Är förutsättningarna för detta, någon form av inbillad eller verklig känsla av trygghet? Blev det så att textgenomgången blev en uppvisning av ett naket jag, utan de skyddande, förvirrande ytorna som vi normalt visar upp för varandra. Är det så enkelt att vi kände oss trygga att vi får vara kvar i gruppen, även utan våra fasader. En trygghet att vi fortsatt kommer att bilda ett fungerande pussel, trots våra olikformade bitar. Ett vi, utan belastningen av ett sårbarhetsskydd.

För att besvara frågan om varför vi har ett sårbarhetsskydd, måste jag försöka se vad det är det skyddar. Min teori är skam! Skam denna rädsla för att inte få ha samband, koppling till andra. Finns det något hos mig, som om andra människor skulle få veta, skulle göra att jag inte vore värd samband till andra? Kan det vara detta sårbarhetsskydd som vi lättade på här, halvvägs in på dag tre? När vi lät de andra deltagarna ta del av våra texter och fick återkoppling, fann vi då också modet att visa att vi är ofullkomliga och att detta är okej? Att trots våra texter fick vi ända behålla vår plats i gruppen. Är det så att för att känna en känsla av samband, koppling måste vi låta oss bli synliga, bli sedda på riktigt med den ofullkomlighet vi alla bär med oss?

I förlängningen tänker jag på hur mycket sårbarhetsskydd som vi normalt går omkring med och hindrar oss människor från att mötas. Hindrar oss från att skapa den plats där, kärlek, kreativitet, tillhörighet och glädje formas. Hur skulle alla dessa dagliga kontakter bli om vi lät mötas utan detta skydd? Så mycket lättare det skulle vara att nå varandra, så mycket omvägar som skulle undvikas. Eller skulle vi komma för nära varandra?

Om målet med kursen har varit att lära oss bli bättre på att skriva, så tror jag att syftet varit att skapa en plats där vi alla går med på att vi inte skall såra varandra. En skyddande kupa! Ingen betalar flera tusen kronor för något som de inte vill göra, således trodde vi alla som anmälde oss att vi hade en ambition att skriva. I förlängningen en önskan att bli publicerade och lästa. Denna vår gemensamma akilleshäl! Det finns en tyst överenskommelse att inte kritisera den sårbarheten som vi visar upp, för vi alla delar samma önskan att skriva och bli sedda, samma skam för just längtan att bli någon som skriver, någon som förtjänar att bli läst.

Trots ypperlig kursledare vågar jag drista mig till att säga, att den stora förtjänsten är kanske just ett rum där vi slipper rädslan att känna skam, ett rum utan behov av sårbarhetsskydd.