Men hur roligt är det

Ja, ibland undrar jag: hur roligt är det egentligen det där att följa vad ens vänner, bekanta och kolleger har för sig. Status: har just kommit hem från en underbar middag hos den och den eller den. Jaha ja. Kul. Man får liksom veta vem som bjuder, vilka som inbjuds - och kanske framför allt vilka som INTE bjuds att delta. Vet liksom inte alla som var där redan att dom var där? Vem vill man informera? Eller: jag har just blivit erbjuden världens bästa jobb - underförstått: för att jag är en av världens bästa människor. Gilla, gilla. Status: det går så himla bra för mig! Gilla. Kommentera: det har du verkligen förtjänat. Status: jag är både lycklig och lyckad.
Varför finns det ingen ogilla-knapp? Ibland längtar jag efter att ogilla. Bittert.
Inget gott som inte har något ont med sig. Det finns mycket trevligt med FB. Jag har fått kontakt med gamla vänner och bekantskaper. Det är enkelt att slänga iväg ett mail. Alla, eller nästan alla, finns ju där.
Många bjuder på sig själva, skriver roliga saker, lägger ut fina bilder...Men jag börjar störa mig på alla de där små sällskapen av inbördes beundran... Jag inser att det är mitt problem. Det är sällan själva problemet som är problemet, utan hur man förhåller sig till dessa problem. Men jag blir lite anti. Jag får lust att skriva det som man inte ska. Status: ingenting vettigt idag heller. Status: mardrömmar hela natten. Status: hjälp! Jag får lust att bli en gnällspik. Status: jag sitter här och bara glor. Status: luktar svett. Jag får lust att skriva baksidan hellre än den polerade ytan. Men faktum är förstås att jag inte behöver skriva någonting. Och inte heller läsa. Annat än det jag vill. Nu har jag gnällt färdigt.
Status: jag har plundrat granen och tömt alla glöggskvättar. Gilla!