Avanti

Båda mina bloggande kollegor har nu lagt ner sitt bloggande. Jag förstår dem. Att blogga tar sin tid. Man kan fundera på om det är mödan värt. Själv ämnar jag i alla fall köra på ett tag till. Idag har jag haft ettorna på Skrivarlinjen igen. Vi har haft fokus på miljögestaltningar, detta ofrånkomliga kitt vars syfte är att hålla samman det man kallar textens rum; den plats där vi som läsare kan sätta ner våra fötter, det rum där man som författare befinner sig i skrivandets stund. Vi har också uppehållit oss vid PERSPEKTIV, den position i rummet från vilken vi betraktar det. En härlig förvirring i själva klassrummet. Att undersöka saker och närstudera dem skapar förvirring. Ju mer man studerar något desto fler frågor uppstår - och det tycks som om saker och ting man funnit självklara plötsligt blir mystiskt svårbegripligt. Att gå vidare med tillit, trots att man inget förstår - är det inte också vad livet handlar om. Det handlar om ett slags tro. I den bemärkelsen är alla - eller de flesta av oss - troende. Vi litar på att vi ska överleva. Vi tror kanske till och med att vi ska (för)bli lyckliga, eller i varje fall inte olyckliga; att vi ska leva ett drägligt och under stundom behagligt liv. Tillit är livsviktigt. I livet. I skapandet. I skrivandet.
Oates talar mycket och med stor kärlek om undervisandet, som hon ju bedrivit under hela sitt författarskap. Om hur undervisningssituationen, salen med elever, mötet med eleverna, mellan eleverna, allt som uppstår i det där rummet äger ett slags oförutsedd magi. Jag håller med henne. Och allt handlar om närvaro. Utan närvaro ingen magi. Och utan rum ingen närvaro (och tvärtom). Och ingen närvaro utan tillit. Utan tillit ingenstans att sätta ner sina fötter.