litteratur

Ni har väl inte missat debatten om den svenska litteraturen i DN. Det har jag, upptäckte jag idag. Vad är litteratur? Vad är god litteratur. God för vem? Och varför? Litteraturmanifest kan nog vara bra - i den bemärkelsen att en författare bör (är tvungen) att inför sig själv ta reda på vad han/hon vill med sin berättelse/roman/deckare/dagbok, eller vad det nu är. Vad har man för syn på litteraturen. Vad tycker just jag är viktigt? Varför skriver jag? Vad vill jag? Vilka moraliska/etiska stolpar har jag att hålla mig till? Etc.
Som jag ser det är den allvarligaste faran för en levande litteratur det som stavas kommersialism. Räknandet av pengar. Vinster.
Jag blir lite mörkrädd då jag tar del av manifestet signerat av sju svenska författare, rädd för den stelbenthet de tio punkterna rymmer. Och helt bortglömd tycks den faktor som heter DRIVKRAFT vara. Liksom det som handlar om utforskande. Liksom det icke fullt synliga, det som man kan kalla "undermedvetet" i oss. Att skapa är alltid att ge sig ut på okända farvatten. Att lämna farleden och söka sig in bland grynnor och skär. Att skriva är att gång på gång gå vilse. Att skriva är osäker, gungande mark.
Den sista punkten i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" lyder:
10. Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.
En författares verk är alltid större än författaren. Gudskelov.