Avanti

Gårdagskvällen på favvostället vid Slussen, det som faktiskt ligger just vid själva slussen, tillsammans med goda vänner. Sensommarsolen värmde fint och vi diskuterade drivkrafter, hur de förändras - och kanske försvagas - allteftersom. Nu, vid 55+, tycks saker och ting inte så himla viktigt längre. Att skriva, till exempel, är det fortfarande NÖDVÄNDIGT och måste det vara NÖDVÄNDIGT. Jag har hört en del författare säga att de måste skriva för det är det enda de kan. Själv kan jag även andra saker, i den mån jag överhuvud taget tycker att jag kan någonting. Om det, som Oates säger, är så att författaren bör veta mindre efter att ha skrivit en roman än innan, är det då också så att man som människa bör veta mindre mot slutet av livet än i dess början. På många sätt känns det som om det är så det är. Och, frågade vi oss där i solnedgången, är det inte också så att det är helt i sin ordning att känna sig mer och mer ute på hal is allteftersom erfarenheterna växer, såväl yrkesmässigt som "privat". I mitt arbete som terapeut känner jag ibland att det bara blir svårare och svårare. När jag hade min första klient visste jag - eller trodde mig veta - precis vad jag skulle göra, tänka och säga. Människan är ett mysterium. Skapande är ett mysterium. Livet likaså.