Avanti

Utbildningsdag för lärarna idag. Många hade avstått från deltagande, fann inte detta lockande nog, eller i vissa fall rent avskräckande, trodde sig veta att det bara skulle skitpratas och lullas.
Eftersom jag är en av dem som förespråkar fortbildning så begav jag mig nu dit, och det inte utan förväntan, ska sägas. Vad är mer inspirerande än input från en spännande föreläsare!
Lite misstänksam blev jag allt när jag en minut efter utsatt tid stegade in i salen och fann stolarna placerade så där i ring, ni vet, olycksaligt förebådande att här skulle man nog tvingas säga trevliga saker, ja kanske rent av ägna sig åt lite sjuttiotalsutlevelser. Sen kom filten fram. Filten med alla saker - allt från trådrullar till leksakspistoler - en imponerande samling, måste sägas. Alla skulle så välja en sak (eller två) som representerade/symboliserade deras yrkesverksamhet som lärare. Jag grabbade blixtsnabbt en bok med titeln "Ordens musik" - och bestämde mig för att vara med på noterna. Här skulle vi ju helt enkelt presentera oss, och varför inte på detta sätt. MEN SEN! Sen vidtog "prata-med-granne-i-fem-minuter-och-redovisa", vandra kring på golvet - hur som helst, målmedvetet, auktoritärt etc, leda varandra utan ord, vandra blundande, röra sig i små "tåg" med mera, med mera... - ni kan nog föreställa er.
Meningen var att vi skulle få insikter om oss själva som lärare, tror jag mig begripa. Fick jag veta något? Nej. Lullades det? Ja!
Myspys à la förskola eller nåt. Helt sanslöst. Det plyschmjuka sjuttiotalet lever, helt uppenbart. Anti-auktoritär pedagogik my ass. Det här var förtryck på högre nivå än så.