måndag 8 juni 2009

von Triers nya, "Antichrist"

Igår kväll var jag och såg den omtalade Antichrist, en klart omtumlande film som jag har svårt att tänka mig att någon går oberörd ifrån. Ett stycke drömlik, mytisk poesi, målad i otroligt vackra bilder, där Trier tar ut svängarna som aldrig förr. Filmen är dedicerad till Andrej Tarkovskij. Jag skulle gissa att han hade tyckt om filmen, inte minst för dess bildspråk. Tarkovskij var inte särskilt förtjust i kritikernas alla tolkningsförslag. Han ville hävda att en hund är en hund och ingenting annat. Det kan förstås tyckas som en förenkling, men jag inbillar mig att jag förstår vad han menade. Poesi är till sin natur mångbottnad. Metaforens natur är den att den visar på någonting som inte låter sig sägas på annat vis än just i den form den har. Därmed inte sagt att det inte kan vara spännande att ta del av människors tolkningar, som i Carl-Johan Malmbergs fantastiskt jublande recension i SvD. Jag bär Triers film med mig som en erfarenhet, som en dov dallring, lockande men ändå lite farlig.
På söndag ska jag (äntligen) få se I väntan på Godot. Jag känner mig lite orolig, eftersom jag hört flera personer uttrycka att den är tråååkig, lååång och dessutom (lite förvånande) buskis! Becket som buskis - är det möjligt?

1 kommentar:

Susanne sa...

ja, den är faktiskt lite buskis... ska bli intressant att höra vad du tycker. jag tycker som sagt om tankarna bakom, grunden, meningen, den eviga väntan, dialogerna och monologerna, men jag vet inte riktigt hur starkt jag egentligen tycker om pjäsen. den är lång, den står mest stilla. den berörde mig inte omedelbart.