Den som väntar på Godot...

Jag är så glad att jag tyckte om Berggrens uppsättning av Godot. Gav mig iväg hemifrån, lite smått oroad över att också jag skulle finna den långtråkig, buskisartad, icke-berörande, men nej - den motsvarade mina ursprungsförväntningar och långt mycket mer. Så jäkla bra! Varje replik (nåja, nästan: hade liiite svårt för någon inslängd anspelning på fildelare och andra företeelser i tiden - helt onödigt, men dessa sekunder av dipp i magin kan jag gott överse med!), varje gest, varje liten rörelse harmonierande mot scenens ödsliga kulle, det kala trädet och den fantastiskt stora himlen.
Vad jag har svårare för är människors benägenhet att ta tag i varje litet tillfälle till gapskratt. Vad är det med människor? Går de på teater för att få skratta av sig? är det måttet på en bra pjäs. Jag fattar ingenting och frågan far genom mitt huvud: är det dom eller jag som har något fel - och aldrig känner jag mig så ensam som då, omringad av de rungande skrattsalvornas tortyr. Eller är det så att det är vad som uppfattas som självaste livets mening; gapskrattet. Och om jag värjer mig mot detta gapskratt - när alla andra skrattar, vem är det då som är konstig? Förmodligen jag... Hur som helst kan man ju säga att denna min ensamhetsupplevelse där i folkhavet fyller sin funktion för förståelsen av, eller snarare upplevelsen av, allas vår väntan på Godot.
Stående ovationer efteråt - och för en gångs skull deltog jag av hela mitt hjärtat. Lysande poesi!