Avanti

Jag får ett slags klump i magen så här i sommarlovstider. Studentflaken tornar upp sig i city, det visslas i pipor och skrålas och tjoas för fullt. Lukten av öl och skumpa ligger tung över den ljusnande framtiden. Varv efter varv körs runt den eftertraktade rondellen ner mot Hamngatan. Ett slags gemenskap där på flaket i de dundrande bastonerna. Eller? När jag gick ut gymnasiet hade man just avskaffat studenten. Vi vägrade att bära studentmössor, till vår lärares sorg. Vi vägrade att åka den inhyrda limousinen till avslutningsmiddagen. Vi menade det vara ett utslag av borglighetens diskreta charmlöshet. Sedan dess har jag tyckt att det framstår som lite löjligt att säga att man tar studenten, med utspring och hela balletten. Inte så att jag önskar det gamla tillbaka - då när somliga som inte klarat alla sina ämnen fick stå där med skammen - men... jag vet inte. Ändå, som sagt, tjocknar halsen och vemodet fyller mig när jag ser den där skrålande desperationen. Det känns som om det jag ser är ett koncentrat av själva livets drömmar, förhoppningar och besvikelser. Livets gemenskap - och stora ensamhet. När jag stod på perrongen och väntade på mitt tåg häromdagen, med den där rörelsen inom mig, fick jag syn på en ensam kritvit studentmössa i en av vagnarna. Den bars av en yngling. Han satt inklämd där i sätet halsandes ur sin ölflaska. Blicken nedfälld. Sorgsen. På väg mot sin ljusnande framtid.