Förortssommar...

Hemma i förorten igen. Gassande värme. Dallrande över asfalten. Ett slags ödekänsla. Var är alla? Några har parkerat sig i ett par vilstolar i den mycket lilla parken nedanför mitt fönster. Det ser outhärdligt ut. Blommorna på balkongen har torkat och lagt sig i en rismatta över bordet. Och inne i lägenheten visar termometern på 29 grader. Jag tänker på E G och på hur han måtte lida - om han nu vore hemma i stan. Men jag tror att E G är på väg till Frankrike och där är det kanske svalare?
Det tycks mig som i en avlägsen dröm: det att jag gick upp 05:00 i morse. Det att det var alldeles ljummet och att havet låg blankt, delvis döljt i dimsjok, och hur Karlsöarna liksom svävade över vattenytan, som bara just dessa öar kan.
07:00 med båten över blankt hav till Nynäs. Och sedan då hettan. Det har varit varmt på ön också, och soligt - som jag önskade mig. Havet har dock varit isande kallt uppfriskande och vindarna svalkande. Själv har jag blivit minst två nyanser ljusare i håret och lika många mörkare i hyn. Jag har läst Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta och nästintill chockats av den självömkande tonen i "romanen" samt Aiono Trosells Järngreppet och förundrats över dess fyrkantighet. Jag har skrivit ner några små utkast på möjliga trådar i min berättelse och jag har ätit en hel massa fantastiska anrättningar från grillen.
Väl hemma i lägenheten drabbades jag av klaustrofobiska känslor. Var är horisonten? Den väldeliga himlen? Havet? Näktergalarna? Och som sagt - var är förortens alla människor. Svaret på det sistnämnda fick jag då jag mot sen eftermiddag cyklade längs med Flatens stränder: just där är de, om inte hoppande, dykande, simmande i det uppskattningsvis 22-gradiga vattnet så hopträngda på sandplättarna eller utspridda på berghällar och klippor runt i kring. Inte så tokigt det heller. Där ämnar jag också svalka mig imorgon, om den gudabenådade värmen håller i sig och vad framgår av DN:s väderkarta lär den så göra. Mörkrött, mörkrött, mörkrött i dagarna fem.