Igår var det födelsedagsmiddag hemma hos min syster. Förutom hon själv firades min nevös 25-årsdag. Jag minns min egen, som väldigt nära och på samma gång oändligt avlägsen. Tvåan på Högbergsgatan, gathuset. Den som jag till min familjs bestörtning bytte till mig då jag lämnade ett förstahandskontrakt på en trea på Ringvägen till förmån för denna tvåa med rivningskontrakt, för att jag hade blivit så förälskad i detta Ruckel. Men jag ångrade mig aldrig - och fortfarande är Rucklet mina drömmars hus, ett slags hem i djupet av mitt hjärta.
Till gårdagens middag kom även min mamma. Det var hennes första utflykt från äldreboendet, förutom transporter till läkarbesök. Hon har konsekvent vägrat, men nu hade vi bestämt oss: nu fick det vara slut. Jag befann mig i god tid på äldreboendet, hjälpte henne ner i entrén där vi inväntade färdtjänsttransporten. Mamma kunde styra upp sin rollator för rampen och lät sig spännas fast i sätet. Sonen följde sedan med i nämnda buss, vilken ledsagades av mig där vi "kompiskörde" ut till min syster. Allt avlöte väl. Mamma kunde till och med, med stöttande från var sida, ta sig upp för villatrappen. En stund senare anlände min pappa med fru, i en annan färdtjänst, och så kom det sig att de fick mötas ännu en gång, pappa och mamma. Jag hoppas att fler tillfällen ska ges! Och att mamma ska vara något mer villig till såna utflykter i framtiden.

Fortsätter tråden om pengar, smutsiga sådana, eller rena...
Det finns nog ingenting som jag ogillar så mycket som människor som tror sig om att vara förmer än andra. Det må handla om välgörenhet, hälsa eller kultur - det är samma unkenhet i botten. Föreningen vi som vet lite bättre, vi som har de rätta åsikterna, vi som förstår oss på, vi som kan tillgodogöra oss...
För en tid sedan var jag, som jag redan berättat om, tillsammans med x antal intressanta människor inbjuden till ett samkväm. Där talades det om andlighet, utifrån ett vi-som-förstår-oss-på-andlighetsperspektiv. Bland andra närvarade en präst i svenska kyrkan. Han talade om de fyra läsnivåerna i Bibelns texter och konstaterade lite uppgivet att 97% av alla som är medlemmar i svenska kyrkan inte har förmåga att läsa dessa texter utifrån den fjärde, och högsta nivån, och således aldrig riktigt kommer att begripa vad det egentligen handlar om. Ingen protesterade. Tvärtom nickades underförstått lite här och där.
Tolle är förresten också en förmögen man. Det kostar en del att gå på hans föredrag och att delta i hans retreater. Så pass att han gjort sig en förmögenhet. Är hans pengar smutsiga, tro?
Är inte alla vinstpengar lite smutsiga? Är inte all verksamhet som skor sig lite på andras olycka lite halvsmutsig, i a f?
När jag åsåg den där tv-debatten härom kvällen betvingade sig ett parallelldebatt upp i min hjärna, den som Jesus en gång förde med sina lärljungar då de hade synpunkter på att han skulle ligga till bords med sånt folk som tullindrivare och skökor.
Den som kastar första stenen...
Nej, det är inte så att jag är för porrindustrin. Men jag förutsätter inte att en person som ägnar sig åt att driva en sådan industri är en usel människa, så där rätt igenom. Inte heller att en person som driver ett välgörenhetsföretag är alltigenom god. Och jag menar att pengar är pengar. Inget annat.

"Ja se pengar, ja se pengar,

är till bekymmer, för fattig och för rik", som det heter i den gamla slagdängan. Det finns svarta pengar och vita pengar, smutsiga, rena, illvilligt förskaffade pengar och så de där ärligen förtjänta stålarna, som det talas om I Klas Klättermus - fast där handlar det om nötter, så klart.
På kvällsöppet med Ekdal igår diskuterades Berth Miltons hypotetiska flermiljongåva till Stadsmissionen. Skulle man kunna tänka sig att ta emot den? Det var frågan. Debatten utvecklade sig till en magstark historia, där representanter för välgörenhetsorganisationer talade om etiska principer och policy och om vikten av omtanke om givaren. Cancerforskningen kan inte ta emot pengar från t ex tobaksindustrin - samma tobaksindustri som fått enorma skadeståndskrav från människor som drabbats av sjukdomar till följd av denna industri. Stadsmissonen kan inte ta emot pengar från ex vis krigs- eller porrindustrin. Välgörenhet är lite fint. Ja, inte så lite förresten. Något av vi som har lyckats och är så fantastiska människor att vi ger också till dom som inte har lyckats. Vem vill ha Miltons smutsiga penningar? Kanske uteliggarna! Ju längre programmet fortskred desto mer hamnade mina sympatier hos Berth Milton, som dessutom noga och tålmodigt förklarat att den hypotetiska gåvan kom från honom som privatperson, att grunden till hans förmögenhet ingalunda är porrindustrin (sin porrfirma köpte han med "ärligen förtjänta pengar" från fastighetsbranchen) och att han dessutom sedan många år skänkt pengar till alla möjliga ändamål. Välgörenhetsrepresentanterna skruvade på sig och talade i bästa politikeranda, d v s gav inte ett redigt svar på någonting, men en sak stod helt klart: inte för ett ögonblick ansåg de sig själva ha med några dirty affärer att göra. Det finns fint folk och så finns det folk. Det finns fina pengar och pengar. Och så de riktigt fula pengarna. Berth Milton är inte längre säker på att den hypotetiska gåvan hypotetiskt sett kommer att hamna hos Stadsmissionen, ens om dom finner honom vara en värdig givare och kan överväga att ta emot de hypotetiska åtta miljonerna. Men det beror inte på det här resonemanget utan på att Milton läst på om Stadsmissionen och fått veta saker och ting om deras fina firma. Bland annat att hälften av all kollekt går till feta pensionspengar åt Missionens chefer.

Varför?

En av mina kolleger på Skrivarakademin, Ylva Wallin, har tagit upp tråden "Varför skriva". Det gläder mig!
Jag minns en författarkväll, för många år sedan på (det gamla, på Hästgatan) biblioteket i Visby, då jag skulle tala om mitt författarskap. Jag utgick bl a från Rainer Maria Rilke och hans Brev till en ung poet. Den unge poeten hade sänt Rilke en bunt dikter och ville nu ha hans utlåtande: var dikterna tillräckligt bra eller inte? Kunde han tänkas "bli poet", på riktigt, någongång i framtiden. Rilkes svar kan sammanfattas på följande vis: Ställ dig själv en enda fråga. Kan jag leva utan att skriva. Om svaret är ja, ägna dig då åt någonting annat. Och om svaret är nej, så fortsätt skriv och vad jag anser om dina dikter är fullständigt ovidkommande.
Jag kan inte påstå att jag slukar detta med hull och hår. Som skrivarlärare vet jag ju att skrivandet ingalunda mår bäst av att utvecklas på egen hand utan hjälp av andra, mer erfarna läsare. Det finns naturligtvis nyanser. Det beror också på vad man menar med att kunna leva utan. Det beror på vem man är som människa, hur man tänker och känner och på hur ens självbild ser ut.
Jag kan tänka mig att jag framstod som rätt svulstig och inte så lite pretantiös den där författaraftonen. Har en känsla av att det var väldigt tyst efteråt. På den tiden var mitt självklara svar på Rilkes fråga: Nej, jag kan inte leva utan att skriva.
Nu: undersökning pågår.
Men fortfarande har han "rätt", romantikern Rilke. Utan verklig, autentisk drivkraft står man sig slätt.
I en av mina romaner har jag lånat ett par rader av honom:
Hur sträckte jag ej mina kluvna händer
i namnlös bön till dej att få tillbaka
de ögon, som jag såg dig med.

I går hade jag utvärdering med eleverna på Skrivarlinjen, för det självbiografiska blocket. Som jag hoppats har detta block landat fint och öppnat många dörrar, kända som okända. Det gjorde mig glad! Därefter dans. Det gjorde mig också glad.
Som avslutning på gårdagen tittade jag på del 1 i Förintelsen, Holocaust, från 1978. Kommer ni ihåg? Jag var lite orolig att den inte skulle hålla längre, men första avsnittet bådade gott, i det avseendet. Lite långsammare tempo förstås, jämfört med samtida produktioner, vilket jag i huvudsak uppfattar som positivt. En mycket ung Meryl Streep, i en roll på betryggande avstånd från den i Mamma mia. Nåja, hon är säkert fantastisk i den med.
Släckte sedan sänglampan efter att ha umgåtts med Ugglas Jag hade en gång en blogg. Befriande med en så totalt oseriös bok för omväxlings skull. Dessutom är han rolig och lyckas med jämna mellanrum locka fram både fniss och skratt. Men när jag väl släckt lampan var det (återigen) kört och slut på det roliga. Ett slags rastlös oro och en rad av mer eller mindre ointressanta tankar började sin tjurrusning i hjärnan. Dessutom satte dom i våningen ovanpå igång sin tvättmaskin vid 01:15. Vad tänker dom på - misstänker att det är just det dom alls inte gör.
Nu väntar tandläkarbesök med dottern och tröttheten hänger som ett blygrått moln i övre delen av skallen.

Intressant artikel om bloggande som företeelse. Man kan skriva för att man givit upp hoppet om berömmelse men ändå vill leva i ett slags illusion av sådan. Man kan också skriva i tron att detta kommer att leda till berömmelse/genomslag. Man kan slutligen också skriva utan bry sig om vare sig det ena eller det andra, som en dagbok... Men varför då på nätet? Jag misstänker att det finns en grupp ödestänkare här: hittar dom mig så är det meningen... Så klart kan man skriva för att man har något viktigt att säga, men hur många har det?
I DN får man också veta att skräckmästaren Stephen King menar att Stephenie Meyer inte kan skriva, vilket föranleder mig att fundera på vem/vad som avgör detta. Uppenbarligen inte alla tonårstjejer (och en och annan kille) världen över som plöjer hennes vampyrböcker i sann bokslukarglädje. Själv köpte jag den första boken i julklapp åt dottern. Den var färdigläst typ efter ett par timmar och jag beställde snabbt som ögat de övriga två på svenska hittills utkomna böckerna, eftersom jag menar att goda läsupplevelser ska uppmuntras!

Lördag. Tät dimma över förorten. Inledde dagen med att springa, har längtat efter det och njöt av puls och andning och ensamhet: Stigen var glashal och inte många människor hade vågat sig ut! Därefter välbehövlig städning. Resten av dagen har gått åt till textläsning; brukar vanligtvis ägna fredagarna åt detta, men eftersom även gårdagen upptogs av konferens hanns inte detta med. Texterna har utvecklats och bitvis blivit riktigt bra. Det är sådana upptäckter som gör mödan värd.
Efter konferensen igår träffade jag min syster för att inhandla present till vår bror, som blir 50 imorgon. Magnus Ugglas Jag hade en gång en blogg samt en helflaska 12-årig Tullamor.
Förmodligen blir det ingen egen skrivtid den här helgen, frustrerande med tanke på att jag för en gångs skull tänkt en hel del och faktiskt formulerat ett par nya idéer. Ska försöka att inte jaga upp mig utan lugnt härbärgera... Samt fundera vidare på frågan: är det nödvändigt att skriva och i så fall varför? Blir livet tomt utan skrivandet och i så fall varför?