Mer Lindorm

Ja, nog är det både vackert och förfärligt sorgligt... som livet självt:

En fader med sin son

Molnstrimmig måne dallrar
i blank och svartnande sjö.
Syrsorna klippa sömnigt
i ängens nyslagna hö.
Skymningarnas gråa aska
faller på utbränd dag.
Vi gå längs den stenige stranden
min lille son och jag.

Han tittar, pekar och pratar
och snubblar ibland på en sten,
jag kramar smeksamt hans näve,
liten och solbrynt och len.
Sin friska barnaförundran
frågar han aldrig trött.
Jag går i avlägsna tankar
och svarar helt förstrött.

Hur länge får jag hålla
din lilla näve så här
och skydda dig och stödja
och vaka vart vägen bär ?
Jag undrar blott huru länge
jag får vara i ditt behag.
Du växer och går ifrån mig
alltmer för varje dag.

Din vilja ska styvna trotsigt,
du skall gömma dig gosseblyg.
Våra ögon skola skiljas,
din själ ska spira i smyg.
Med dunkla, brännande känslor
skall du i hemlighet gå
och jag måste stå vid sidan
och hjälplöst blott se på.

Min son, om du blott visste
vad över din säng jag drömt.
Dina första vita socker
i skrivbordslådan jag gömt.
De små, små, mjuka socker
bli stora, hårda skor,
som trampa sig väg i världen
och trampa far och mor.

Det måste bäras och tålas
fast det är tungt och svårt.
Din lilla hand skall lossna
ur min, fast jag håller hårt.
Du går ju ändå ifrån mig,
vem hejdar växandets fart ?
-Nu skyndar vi på, min gosse,
vi äro hemma snart.