Avanti

Den sista oktoberhelgen, grådisig och vindstilla. Jag sprang i skogen på förmiddagen. Hösten luktar curry. Åns vatten spegelblankt. Nu har jag varit på Skogskyrkogården för att lägga en krans på min farmor och farfars grav. Skogskyrkogården är stor. Åtskilliga gånger har jag irrat omkring där utan att hitta rätt. Men nu hade jag fått i uppdrag av min pappa, som inte längre orkar ta sig dit, att "hälsa på" hos dem och jag ville inte irra bort mig. Således använde jag mig av den söktjänst som numer finns på nätet, ett slags de dödas eniro,och fick lätt som en plätt veta kvarters- och gravnummer. Dessutom var graven utmärkt på en karta. Fantastiskt!
Jag satte mig på cykeln och trampade iväg. Den här helgen råder kaos på våra begravningsplatser, jag visste det, men blev ändå förbluffad. Ringlande bilköer, ilskna bilister, vakter, korvförsäljare, familjer med barnvagnar, full kommers i blomster- och kransbutikerna, och i en närliggande villaträdgård hade barnen svartförsäljning av korv, kaffe och bullar. Ska vi minnas våra döda så låt oss göra det med en varmkorv, detta det svenskaste av det svenska, och en Mer.
Trots mina förberedelser fick jag ändå cykla omkring och läsa på skyltar en god stund innan jag kom rätt. Världsarvet Skogskyrkogården är gigantiskt - men det är vackert, inte minst denna helg.