Avanti

Vissa morgnar är svårare än andra. Jag blir liksom aldrig klar. Jag irrar omkring som idiot och vet inte vad jag ska ta på mig och när jag tillslut bestämmer mig ser kläderna, som sett helt normala ut då jag senast använde dom, fullständigt skitfula, urtvättade och allmänt trista ut. Alltså sliter jag av dem och letar efter något annat, drar ut mina byrålådor och fånstirrar ner i högarna, där ingenting tycks passa ihop med något annat. När jag har riktigt bråttom uppstår aldrig detta plågsamma fenomen, det finns ingen tid, helt enkelt: och det som har kommit på får sitta. Det uppstår inte heller, turligt nog, alla gånger med bättre tidsmån. Och när fenomenet väl dyker upp är jag alltid oförberedd. Det kommer liksom från ingenstans. Och i ett slag är alla klädkombinationer lika hopplöst omöjliga. Jag har noterat hur något liknande ibland sker med min dotter. Och jag har ett bestämt minne av att det ofta skedde just i tonåren. Fast jag kan egentligen inte begripa hur - jag var ju tonåring då man var hippieprogg och vad fanns det då att välja på? Det var slitna jeans, t-shirt, näbbstövlar. Bortsett från näbbstövlarna är det vad jag fortfarande trivs bäst i och efter en sån där svår morgon brukar det sluta med det. Jeans och t-shirt, skit samma vilken. Helt okej. När jag jobbade på gruppboende brukade vi lägga fram kläder åt de boende. Ibland måste man bli sin egen personal.