Avanti

Sol idag. Känns som evigheter sen! Inte underligt att man blir trött i detta underliga land med dessa underliga årstider och underliga solförhållanden. Konstaterade att fönstren var oerhört skitiga i solgasset (och tvättade dem senare på eftermiddagen också - skinande blanka). Sprang i den blöta skogen efter frukost, långt, i lugnt mak.
Nu har jag sett på Leonard Cohen, live in London. Han har blivit 75 år nu och berättade för den entusiastiska publiken att sist han spelade i London var han 60 "and just a kid with a crazy dream". Imponerande man denne. Tänk att under sin livstid ha gjort så många fantastiska sånger. Som om allt han rör vid blir poesi. Och en poesi som jag är övertygad om kommer att bestå. Eftersom den handlar om människan. Eftersom den går rakt in i hjärtat. Eftersom den berör det vackraste av det vackra, det svåraste av det svåra... Ain´t no cure och kommer väl aldrig att bli, är kanske inte meningen eftersom det är ur det poesin föds och föds igen. Vacker är han också, den gamle mannen, och hans stämma bär ännu hans sånger. Jag ångrar mig så att jag inte tog chansen att se honom när han var i Stockholm senast. Kommer han att orka göra ännu en turné? Vem vet.
I morgon ska vi ha kaffe- och tårtkalas för 15-åringen med delar av släkten. På själva födelsedagen sjöngs det på morgonen och åts önskemiddag på kvällen, och sedan begav sig födelsedagsbarnet in till stan med kompisarna för att se New moon. Midnattsföreställningen, ska tilläggas, vilken slutade 02:10. Jag hämtade upp på Kungsgatan och förundrades över folkmassorna på väg till och från krogen. Hur orkar de? Hur orkade jag? Times they are a changing...