söndag 4 oktober 2009

höst

Ännu en helg går mot sitt slut. Jag har sett två sevärda filmer, "Wrestler" och "Benjamin Buttom", varav den förstnämnda riktigt, riktigt bra och mycket berörande, dansat bulgarisk dans, sprungit i den höstdoftande skogen och inmundigat en, trots det trendfjantiga namnet, smarrig brunch i sällskap med ett antal väninnor. Där diskuterades dokumentären - även om flera ville kalla det såpan - "Bakom stängda dörrar", vilken jag lovordade häromdagen föga anande den stormvind av känslomässiga reaktioner den uppväckte, ett faktum jag fick klart för mig redan följande dag då debatten härjade för fullt. Kriminalvårdens reaktioner var hårda - vid närmare eftertanke inte så konstigt med tanke på de klena resultat man själv uppvisar ifråga om förebyggande/hejdande av kriminalitet bland unga. Även bland oss "vanliga", vi, det svenska folket, tycks programmet riva upp stormar av känslomässigt argumenterande, ett faktum jag finner mer förvånande. Kunde man verkligen "lita" på de gamla kåkfararnas goda inflytande (en gång tjuv, alltid tjuv!), var det inte ytterst olämpligt att tussa ihop dessa redan rejält "störda" unga killar med sådana busar, skulle det inte tvärtom bara befästa deras trevande brottsliga identiteter? Själv vill jag ge en eloge till dessa gamla kåkfarare som menar att detta projekt är så viktigt att de är villiga att återuppleva och möta sig själva i ett fängelse igen. Man känner igen resonemangen från den massiva kritik som "lugna gatan" utsatts för, av samma anledningar. En gång buse alltid buse. Och buset ska veta sin plats och inte komma här och tro att de vet något som inte den institutionella "vården" vet, och det mycket bättre. Jag är övertygad om att den gamle ex-brottslingen som bestämt sig för att inte bara bryta sin egen brottskarriär utan dessutom att förhindra och bryta andras brottskarriärer faktiskt vet en hel del, just tack vare (på grund av!) sina egna erfarenheter. Och jag vidhåller att dokumentären om de unga (somliga av dem bara sexton) inlåsta ynglingarna är ett beundransvärt och modigt initiativ - som för en gångs skull sätter fingret på något mycket väsentligt.

1 kommentar:

Helena sa...

Bra dokumentärer borde ha högre status, bättre sändingstider och uppmuntras bland nya filmare. Och spridas, precis som du sprider information om dem här. Jag är tacksam att ha lärt mig uppskatta en bra dokumentär.