vintertid

Vintertiden är nu obönhörligen på plats. Vaknade, slut in i minsta muskel efter bulgarisk dans OCH danskväll, och släpade mig upp ur sängen, ned till frukostbordet. Sedan jag ätit min youghurtportion (med fullkornsflingor, kiwi, banan - hur kommer det sig att man kan äta samma frukost dag efter dag, vecka efter vecka, år ut och år in, utan att tröttna?) och bläddrat igenom alla DN:s bilagor, insåg jag, efter att ha fått den där lilla bilden med tillhörande text "ställ in grillen..." i blickfånget att klockan skulle vridas tillbaka. Därefter återvände jag till sängvärmen en timme till. Någon glädje ska man väl ändå ha av den där timmen som försvann i våras och nu återlämnas.
För exakt tio år sedan flyttade jag in i lägenheten på Gråboväg i Visby. Sedan dess har jag flyttat in i (och ut ur) två lägenheter. Nu bor jag i min 16:e bostad, föräldrahemmet oräknat. Inte konstigt att jag var lite trött vid senaste flytten...

På eftermiddagen åkte jag in till mamma på äldreboendet. Jag hade köpt rosor på ICA först, samt digestive-kex. Väl där blev jag påmind om att det var hennes namnsdag, så det passade ju bra. Mamma är nyopererad för grå starr, en "operation" som hon hade inplanerad för nästan tio år sen, men aldrig vågade genomföra. Hon är paniskt rädd för läkare, minst sagt. Nu - när hon är gammal och inte kan ta saken lika mycket i egna händer - blev det genomfört i alla fall. Men nej, hon såg just inget bättre, tyckte hon. Jag plockade fram hennes gamla glasögon, tvättade dem och bad henne prova. Resultatet uteblev inte:
- Jag kan ju se ditt ansikte, utropade hon. Så härligt.
Vi provade att läsa också.
- Dikter av Nils Ferlin, stavade hon sig igenom. Så underbart.
Mindre typsnitt än det i rubrikerna klarade hon visserligen inte, men det var gott nog så. "En döddansares visor", "Barfotabarn", "Vilse". Hon tycktes få en vision av hela dikten bara genom att läsa titlarna.
Och hon kunde se vad tavlorna på väggen föreställde. Bara en sån sak.
Och jag läste dikter för henne. Hennes mest älskade: Thopelius Vintergatan, Spela kula, och Lindorms Far och son och Lyckans minut, de sistnämnda med tjocknad hals och tårade ögon.
SEN gjorde jag mitt absolut bästa för att få personalen att begripa att mamma nu hade opererat ögonen för starr och att hon givetvis skulle använda sina gamla glasögon, inte världens lättaste sak. Språkförbistringen är stor inom äldreomsorgen. Läs för övrigt Ragnar Thoursies "Sånger från äldreomsorgen"! Inte ofta det ges rapporter inifrån, precis. Och så Lindorm:

Lyckans minut - Erik Lindorm

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.