Begravning igår i Trons kapell på Skogskyrkogården. Solen gassade från klarblå himmel. Det var en sån där första vårdag när jag kanske skulle åkt in till mamma för att ta med henne på en promenad längs med Norr Mälarstrand. Ätit en glass kanske eller tagit en kopp kaffe. Och hon skulle ha tjatat på om hur underbart det var att känna solen, vinden, dofterna! Nu följde vi henne istället till graven och slängde våra röda rosor ner över hennes kista. "Det enda vi säkert vet är att vi ska dö", brukade hon säga.
Ett slags handlingsförlamning har kommit över mig. Vad ska jag göra nu? Vad kommer näst? Ingenting: idag röjs hennes lägenhet ur för att lämnas vidare till den som står på tur. Sånt är livet. Och döden.
Jag sprang i morse, för första gången på länge på barmark. Fågelkvitter i skogen. Porlande, lättheten i fötterna. Ikväll åker vi till Duved för några dagars skidåkning. Jag har läst alla mina texter och kan med gott samvete vara ledig. Två böcker i bagaget. Oksanens "Utrensning" och Lennart Hagerfors underbart roliga bok "Skrivarkurs för särlingar"!

PALMSÖNDAG

Idag var jag på högmässa för första gången sen... ja, jag minns det knappt, men tror att det var en påskdag i Visby Domkyrka, 2001 eller möjligen 2002. Jag och mina syskon skulle träffa den präst som ska jordfästa mamma efteråt. Mamma hörde till S:t Görans församling, och det var i S:t Görans kyrka vi var, en ljus, vacker kyrklokal med inte alltför glest i bänkraderna denna Palmsöndag, vilken inleder det vi kallar Stilla veckan och som föregår Påskdagen. Mammas namn lästes upp bland de avlidna, som "en påminnelse om vår dödlighet". Kändes overkligt att höra hennes namn. I denna församling nöjde man sig med att läsa upp hur många år de nu döda levat, inte som jag förväntat mig: "i en ålder av 88 år, 8 månader och 7 dagar". Inte så petnoga, kanske. Jag noterade även en del andra förändringar: Fader vår i nyöversättningen. Jag valde att läsa den gamla, inte i protest utan för att jag finner den vackrare. Och djupare. Misstänker att djup inte är högsta mode i kyrkan. Lättbegriplighet är dess signum. Kören sjöng vackert, även psalmerna. Nästan som ett uppträdande. Men - vem vill höra den icke samstämda rösten av församlingen? Vidare: en dopp av brödet i kalken fick vara nog. Spelar säkerligen inte heller någon roll. Det är ju inte mängden det handlar om. Men ändå: som om det inte var riktigt på riktigt...
Känns ändå fint att mamma begravs just i Stilla veckan, ett par dagar innan Påsknattens budskap: genom död till liv.

Handledningssamtal, det är något av en favoritsysselsättning. Det är så häftigt och omtumlande att se hur det där problematiskt knepiga reds ut och blir klart och tydligt. I alla fall just då. Hur allt till sist handlar om våra behov. Tänker på Dagermans "Vårt behov av tröst"...
Jag skulle vilja ägna mer av min tid åt klientarbete. Utöka den terapeutiska verksamheten, tänker jag - och just då får jag ett samtal från en kognitiv psykoterapi- och samtalsmottagning, som undrar om jag fortfarande är intresserad av samarbete. Jag hade glömt att jag skickade en förfrågan. Vi får se om denna tråd leder någonstans. Hon skulle höra av sig.
Igår kväll satt sonen och pluggade inför psykologiprov. Psykologiska perspektiv, Pavlos hundar, Skinner och Piaget, depressioner, traumatiska kriser och jag vet inte allt. Själv skrev jag. För första gången på mycket länge. Tre sidor. Ivrigt. Det där lilla pirret i magtrakten.
Nu måste jag dock fortsätta med TEXTLÄSNING. 10 texter kvar. För denna gång. Samt förbereda lektionspass på måndag. På tisdag är det begravning. Min syster ringde just och berättade att hon varit och letat sig fram till gravplatsen på Skogskyrkogården. Den låg, redan uppgrävd, bland de vita björkstammarna...

Min koncentrationsförmåga är inte vad den borde vara... Jag hade idag en undervisningsfri dag, vilket jag verkligen behövde: jag ligger ohjälpligt efter med läsningen av alla textbuntar. Det började bra. Jag gick upp tidigt och ner i tvättstugan som tänkt, jag sprang en runda i den drypande, porlande, droppande skogen, visserligen en timme senare än planerat men ändå... men sen tog det stopp. Trögheten smög sig på. Och tiden gick. Jag svarade på några mail. Talade i telefonen. Vad ska vi äta efter begravningen? Var? Hur många handblommor ska beställas? Jag satte upp några av mammas tavlor; tavlor från det gamla barndomshemmet. En reproduktion av x:et. Stuvsta-motiv. Hängde tvätt. Hämtade tvätt. Tänkte: texterna, texterna. Vårsol på balkongen. Snöfritt.
Först efter lunch kom jag igång och har nu i a f betat av ett antal texter, en del riktigt bra! Dessutom har jag hjälpt sonen att plugga på för prov i psykologi. Underbart när det handlar om sånt jag kan lite om: svenska och psykologi - filosofi, fast det står dessvärre inte på hans schema. Det är värre när det handlar om den där matematiken! Som orsakar kaos i min arma hjärna.

Imorgon har jag handledning på förmiddagen. Ser fram emot det. Det är något av det bästa jag vet. Saker och ting som spökat och krånglat i tankevärlden klarnar. Aha! Ja, just det! Absolut!
Jag har för övrigt anmält mig till en kurs i schematerapi i april. DET ser jag verkligen fram mot. Fem dagar bara för mig själv och mitt eget! Och snart är det påsk. Från död till liv! Mysteriets tid. Och nu lyssnar jag på Kents "Kärleken väntar".
"Brinn hjärta, brinn..."

Idag finns mammas dödsannons i tidningen. En konstig realitet i det. Jag har nog inte riktigt begripit att hon faktiskt är död. Samtidigt förbereder jag dagens arbete. En ny kursstart klockan 13:00. Det går säkert bra. Det brukar gå bra. Men jag märkte igår, då jag undervisade hela dagen, att koncentrationen brister lite, liksom kontrollen. Planeringen höll inte riktigt. Men vad gör det? Jag ska nog öva mig på att släppa taget om ambitionsnivån. Inse att det blir vad det blir och att allt inte är mitt ansvar. Att jag inte behöver dra så mycket. I kväll har jag "Skriva, terapeutiskt". Så dagen blir lång. Klockan tio kommer jag att vara hemma igen. Just nu skriver jag upp allt som ska göras, och bockar av när jag gjort det. Funkar bra, förutsatt att jag kommer ihåg det.
Jag har nu på morgonen satt upp en av mammas tavlor på väggen. Det är jag som målat den. Motivet är från Riva del Sole. Inget mästerverk precis, men så är jag också bara en amatörmålare. Jag gjorde den då jag väntade mitt första barn och inte hade koncentrationsförmåga nog till att skriva. Lite märkligt känns det att nu se den här, hemma hos mig.

Bulgarisk helgkurs med Nikolaj Tsvetkov från Blagoevgrad i Bulgarien idag. Och imorgon. Tre intensiva timmar med en underbar lärare - och enastående dansare! Fyra danser lyckades han (nåja, sådär) lära oss, med hjälp av knackig engelska, bulgariska - och förstås kroppens eget språk. Förmodligen blir det ett par till i morgon. Roligt också med så mycket folk från när och fjärran - och särskilt roligt att det kom folk från gamla "Gotlands hopp"! Dans förenar. Kulturer, länder, landsändar, människor och de splittrade delarna i människan själv.
Steve Sem-Sandbergs "De fattiga..." tog sig faktiskt lite igår - eller kanske kom jag lite mer i samklang med texten. Jag ger den ett par kvällar till - och lägger jag den ifrån mig så beror det på att jag inte förmådde ta mig in på den där arenan, där blott ena halvan tillhör författaren. I alla fall inte den här gången. Med böcker förhåller det sig ju också så att de kan vänta på en. Det gillar jag. Där finns ingen brådska. De har all tid i världen.

dejavu

Fredagskväll. Dottern är på fest och väntas inte hem före midnatt. Sonen spelar dataspel med en kompis. Och maken befinner sig i en annan del av landet. Själv har jag lagat och inmundigat god middag på tu man hand med sonen, och därefter slötittat mig igenom Let´s dance. Det var ett antal veckor sen sist och vet inte vad jag ska säga om det, men konstaterar att årets "underhållare" Willy är kvar bland de tre. (All makt åt folket?) Ser fram mot Triers "Direktören för det hele", som jag inte sett, och kommer i säng sen med en bok. Detta lockar dock inte direkt, eftersom jag nu kämpar med "De fattiga i Lodz", som jag ju vet och förstår är en bra roman, men som jag inte kan ta till mitt hjärta, vad det nu kan bero på. Jag känner att jag borde beröras, men gör det inte. Kanske tar den sig snart. Jag tänker på Sara Lidman, som en gång berättade att när hon får en ny roman i sin hand så slår hon upp den på tre, på måfå valda, ställen, för att läsa en, på måfå vald, mening på varje sida - och: "om ingen av dessa meningar berör mig djupt i mitt hjärta, så skulle det aldrig falla mig in att lägga tid på att läsa den boken". Och så spände hon sin djupa stålgrå blick in i min. Jag är på hennes linje, även om jag nog är lite generösare.
Det finns förresten en ny länk i vänstermarginalen, till Dejavu förlag, där gamla "utgångna" böcker ges ut på nytt, en underbar idé! Där finns nu två av mina verk, novellsamlingen "Den osynliga väggen" och romanen "Rucklet" - samt en hel mängd spännande titlar av många fantastiska författare. Kika på förlagets hemsida, köpa böcker kan man göra på t ex adlibris.
I morgon och på söndag ska jag gå på bulgarisk danskurs. Det har ryktats att folk från "Gotlands hopp" har anmält sig.