PALMSÖNDAG

Idag var jag på högmässa för första gången sen... ja, jag minns det knappt, men tror att det var en påskdag i Visby Domkyrka, 2001 eller möjligen 2002. Jag och mina syskon skulle träffa den präst som ska jordfästa mamma efteråt. Mamma hörde till S:t Görans församling, och det var i S:t Görans kyrka vi var, en ljus, vacker kyrklokal med inte alltför glest i bänkraderna denna Palmsöndag, vilken inleder det vi kallar Stilla veckan och som föregår Påskdagen. Mammas namn lästes upp bland de avlidna, som "en påminnelse om vår dödlighet". Kändes overkligt att höra hennes namn. I denna församling nöjde man sig med att läsa upp hur många år de nu döda levat, inte som jag förväntat mig: "i en ålder av 88 år, 8 månader och 7 dagar". Inte så petnoga, kanske. Jag noterade även en del andra förändringar: Fader vår i nyöversättningen. Jag valde att läsa den gamla, inte i protest utan för att jag finner den vackrare. Och djupare. Misstänker att djup inte är högsta mode i kyrkan. Lättbegriplighet är dess signum. Kören sjöng vackert, även psalmerna. Nästan som ett uppträdande. Men - vem vill höra den icke samstämda rösten av församlingen? Vidare: en dopp av brödet i kalken fick vara nog. Spelar säkerligen inte heller någon roll. Det är ju inte mängden det handlar om. Men ändå: som om det inte var riktigt på riktigt...
Känns ändå fint att mamma begravs just i Stilla veckan, ett par dagar innan Påsknattens budskap: genom död till liv.