Båda mina bloggande kollegor har nu lagt ner sitt bloggande. Jag förstår dem. Att blogga tar sin tid. Man kan fundera på om det är mödan värt. Själv ämnar jag i alla fall köra på ett tag till. Idag har jag haft ettorna på Skrivarlinjen igen. Vi har haft fokus på miljögestaltningar, detta ofrånkomliga kitt vars syfte är att hålla samman det man kallar textens rum; den plats där vi som läsare kan sätta ner våra fötter, det rum där man som författare befinner sig i skrivandets stund. Vi har också uppehållit oss vid PERSPEKTIV, den position i rummet från vilken vi betraktar det. En härlig förvirring i själva klassrummet. Att undersöka saker och närstudera dem skapar förvirring. Ju mer man studerar något desto fler frågor uppstår - och det tycks som om saker och ting man funnit självklara plötsligt blir mystiskt svårbegripligt. Att gå vidare med tillit, trots att man inget förstår - är det inte också vad livet handlar om. Det handlar om ett slags tro. I den bemärkelsen är alla - eller de flesta av oss - troende. Vi litar på att vi ska överleva. Vi tror kanske till och med att vi ska (för)bli lyckliga, eller i varje fall inte olyckliga; att vi ska leva ett drägligt och under stundom behagligt liv. Tillit är livsviktigt. I livet. I skapandet. I skrivandet.
Oates talar mycket och med stor kärlek om undervisandet, som hon ju bedrivit under hela sitt författarskap. Om hur undervisningssituationen, salen med elever, mötet med eleverna, mellan eleverna, allt som uppstår i det där rummet äger ett slags oförutsedd magi. Jag håller med henne. Och allt handlar om närvaro. Utan närvaro ingen magi. Och utan rum ingen närvaro (och tvärtom). Och ingen närvaro utan tillit. Utan tillit ingenstans att sätta ner sina fötter.

litteratur

Ni har väl inte missat debatten om den svenska litteraturen i DN. Det har jag, upptäckte jag idag. Vad är litteratur? Vad är god litteratur. God för vem? Och varför? Litteraturmanifest kan nog vara bra - i den bemärkelsen att en författare bör (är tvungen) att inför sig själv ta reda på vad han/hon vill med sin berättelse/roman/deckare/dagbok, eller vad det nu är. Vad har man för syn på litteraturen. Vad tycker just jag är viktigt? Varför skriver jag? Vad vill jag? Vilka moraliska/etiska stolpar har jag att hålla mig till? Etc.
Som jag ser det är den allvarligaste faran för en levande litteratur det som stavas kommersialism. Räknandet av pengar. Vinster.
Jag blir lite mörkrädd då jag tar del av manifestet signerat av sju svenska författare, rädd för den stelbenthet de tio punkterna rymmer. Och helt bortglömd tycks den faktor som heter DRIVKRAFT vara. Liksom det som handlar om utforskande. Liksom det icke fullt synliga, det som man kan kalla "undermedvetet" i oss. Att skapa är alltid att ge sig ut på okända farvatten. Att lämna farleden och söka sig in bland grynnor och skär. Att skriva är att gång på gång gå vilse. Att skriva är osäker, gungande mark.
Den sista punkten i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" lyder:
10. Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.
En författares verk är alltid större än författaren. Gudskelov.

Olika falla livets frukter...
Vissa områden i Stockholm mutas in under natten och tidiga morgontimmar, i alla fall så här års, innan kylan slår till. Observatorieparken är ett sådant område. Där blir parkbänkarna förvandlade till någons hem under natten. Där gör man sig en hörna av grässlänten till sin. När jag kommer från tunnelbanan på morgnarna och promenerar genom parken och upptill Skrivarakademins adress på Kungstensgatan kan jag alltid räkna till minst fyra tillfälliga natthärbärgen. I morse inte mindre än sju. Med tidningar som lakan, rock eller jacka över kroppen, inte sällan mössa och vantar, och ofta en halsduk över ansiktet, vilar dessa människor, till synes fridfullt. Någon har hängt sin tvätt över ryggstödet. De flesta har en eller flera plastkassar omkring sig, med sina tillhörigheter, kan man gissa. Jag får en känsla av att inte höra hemma, då jag smyger förbi. Som om jag sett något jag inte borde ha sett, kommit för tidigt.
På eftermiddagarna finns intet spår. Inte efter dem. Men desto fler från människor som intagit sin lunch i parken, och varma dagar är det gott om tömda öl- och vinförpackningar. Men efter natthärbärgena intet spår.

Utbildningsdag för lärarna idag. Många hade avstått från deltagande, fann inte detta lockande nog, eller i vissa fall rent avskräckande, trodde sig veta att det bara skulle skitpratas och lullas.
Eftersom jag är en av dem som förespråkar fortbildning så begav jag mig nu dit, och det inte utan förväntan, ska sägas. Vad är mer inspirerande än input från en spännande föreläsare!
Lite misstänksam blev jag allt när jag en minut efter utsatt tid stegade in i salen och fann stolarna placerade så där i ring, ni vet, olycksaligt förebådande att här skulle man nog tvingas säga trevliga saker, ja kanske rent av ägna sig åt lite sjuttiotalsutlevelser. Sen kom filten fram. Filten med alla saker - allt från trådrullar till leksakspistoler - en imponerande samling, måste sägas. Alla skulle så välja en sak (eller två) som representerade/symboliserade deras yrkesverksamhet som lärare. Jag grabbade blixtsnabbt en bok med titeln "Ordens musik" - och bestämde mig för att vara med på noterna. Här skulle vi ju helt enkelt presentera oss, och varför inte på detta sätt. MEN SEN! Sen vidtog "prata-med-granne-i-fem-minuter-och-redovisa", vandra kring på golvet - hur som helst, målmedvetet, auktoritärt etc, leda varandra utan ord, vandra blundande, röra sig i små "tåg" med mera, med mera... - ni kan nog föreställa er.
Meningen var att vi skulle få insikter om oss själva som lärare, tror jag mig begripa. Fick jag veta något? Nej. Lullades det? Ja!
Myspys à la förskola eller nåt. Helt sanslöst. Det plyschmjuka sjuttiotalet lever, helt uppenbart. Anti-auktoritär pedagogik my ass. Det här var förtryck på högre nivå än så.

Introdagen på Skrivarlinjen avlöpte bra. Alla verkar sugna. Potential finns. Jag drömmer märkliga, och lite läskiga drömmar - en salig blandning av ställen jag bott på, platser jag kallat "hemma", och människor som stått mig nära, somliga av dem inte längre i livet. Något ropar därinne. Något vill formuleras. Hoppas på att kunna ta upp min romantråd igen, att den fortfarande finns där. Vill samla de mänskliga tillkortakommandena, mina egna, men förklädda. Idag skiner solen. Jag har sprungit - gick trögt eftersom jag var uttröttad - duschat, solat mig lite på balkongen, betalat räkningar. Nu väntar tvättstugan. Livet, typ, för vad är det väl annat än dessa ständiga göromål. Vardagen.
Oates retar sig på Jesus. Finner honom diktatorisk och motsägelsefull, och just därför intressant. Hon retar sig även på Kiregaard. Hon hävdar att båda dessa personers undermedvetna skuggvärld fyller dem och får dem att agera och formulera sig utifrån dessa skuggvärldar. Själv kan jag inte låta bli att reta mig lite på henne. Men hennes tanke att det är skitprat med K:s tes att livet bara kan förstås baklänges tilltalar mig. Livet kan inte förstås, och varför skulle det alls vara viktigt med en sådan förståelse?

Så börjar allvaret. Imorgon introduktion med årskurs 1 på Skrivarlinjen. Ett oskrivet blad. Eller rättare sagt: väldigt många oskrivna blad.
Oates hävdar att hon inte begriper sig på människor som vill skriva och inte finner någon lust i det. Själv har hon skrivit sig igenom livet. Ett par romanprojekt på g, några noveller, utkast till noveller, dikter och ännu mer utkast. Och så litteraturkritik. På det. Helt sanslöst. Jag känner mig som tidernas latmask i jämförelse! Och: så hävdar hon att hon är en latmask. Herregud.

Gårdagskvällen på favvostället vid Slussen, det som faktiskt ligger just vid själva slussen, tillsammans med goda vänner. Sensommarsolen värmde fint och vi diskuterade drivkrafter, hur de förändras - och kanske försvagas - allteftersom. Nu, vid 55+, tycks saker och ting inte så himla viktigt längre. Att skriva, till exempel, är det fortfarande NÖDVÄNDIGT och måste det vara NÖDVÄNDIGT. Jag har hört en del författare säga att de måste skriva för det är det enda de kan. Själv kan jag även andra saker, i den mån jag överhuvud taget tycker att jag kan någonting. Om det, som Oates säger, är så att författaren bör veta mindre efter att ha skrivit en roman än innan, är det då också så att man som människa bör veta mindre mot slutet av livet än i dess början. På många sätt känns det som om det är så det är. Och, frågade vi oss där i solnedgången, är det inte också så att det är helt i sin ordning att känna sig mer och mer ute på hal is allteftersom erfarenheterna växer, såväl yrkesmässigt som "privat". I mitt arbete som terapeut känner jag ibland att det bara blir svårare och svårare. När jag hade min första klient visste jag - eller trodde mig veta - precis vad jag skulle göra, tänka och säga. Människan är ett mysterium. Skapande är ett mysterium. Livet likaså.