tisdag, onsdag

Efter att ha sprungit i den sommarljumma skogen på förmiddagen åkte jag och sonen ut till Sandholmarnas naturreservat, längst ut på Tyresö. Har länge velat åka ut för att rekognosera och äntligen blev det av. Fantastiskt fint! Och på en halvtimmes avstånd! Där, på en klippa i solen, svalkad efter ett bad i behagligt tempererat vatten började jag läsa den bok jag ryckt åt mig före avfärd, Anna Schulzes debutbok, novellsamlingen Brist. A S är en av mina kollegor på Skrivarakademin och hennes bok har legat där på mitt nattygsbord länge och väntat. Och jag blev inte besviken! För en gångs skull läste jag och fann att detta handlar om MIG! Det är sannerligen inte ofta. När litteratur är som bäst får man en känsla av att det här skulle jag själv ha kunnat skriva, om jag bara hade kommit på det. Eller - det här har jag varit med om, jag mindes det bara inte längre. Lysande, är mitt omdöme. Jag är nu full av förväntan på hennes roman Ge mig en människa och detta gör mig glad och full av tillförsikt.
Kvällen tillbringades på haket Nyfiken gul, vid Eriksdal, tillsammans med två av mina bästa väninnor. Vi diskuterade, bl a, PROGGEN, med anledning av utställningen på Nordiska. Varför blir jag alltid så ANTI i samma ögonblick som någon människa börjar LOVORDA något? Vad är det som driver mig att alltid gå EMOT. Jag har inget som helst emot Proggen, som jag ju själv var ett slags del av när det begav sig, då på sjuttiotalet, men i samma stund som någon framhäver en företeelses ser jag dess skuggsida. Förmodligen är jag en rätt jobbig person att diskutera med.
Kvällen avslutades med del 2 i en nya skräckserien Harper´s Island. En inte allför uppmuntrande historia.
Idag är marken regnblöt. Känns helt okej. Och vi får tillträde till vår nya lägenhet!

Förortssommar...

Hemma i förorten igen. Gassande värme. Dallrande över asfalten. Ett slags ödekänsla. Var är alla? Några har parkerat sig i ett par vilstolar i den mycket lilla parken nedanför mitt fönster. Det ser outhärdligt ut. Blommorna på balkongen har torkat och lagt sig i en rismatta över bordet. Och inne i lägenheten visar termometern på 29 grader. Jag tänker på E G och på hur han måtte lida - om han nu vore hemma i stan. Men jag tror att E G är på väg till Frankrike och där är det kanske svalare?
Det tycks mig som i en avlägsen dröm: det att jag gick upp 05:00 i morse. Det att det var alldeles ljummet och att havet låg blankt, delvis döljt i dimsjok, och hur Karlsöarna liksom svävade över vattenytan, som bara just dessa öar kan.
07:00 med båten över blankt hav till Nynäs. Och sedan då hettan. Det har varit varmt på ön också, och soligt - som jag önskade mig. Havet har dock varit isande kallt uppfriskande och vindarna svalkande. Själv har jag blivit minst två nyanser ljusare i håret och lika många mörkare i hyn. Jag har läst Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta och nästintill chockats av den självömkande tonen i "romanen" samt Aiono Trosells Järngreppet och förundrats över dess fyrkantighet. Jag har skrivit ner några små utkast på möjliga trådar i min berättelse och jag har ätit en hel massa fantastiska anrättningar från grillen.
Väl hemma i lägenheten drabbades jag av klaustrofobiska känslor. Var är horisonten? Den väldeliga himlen? Havet? Näktergalarna? Och som sagt - var är förortens alla människor. Svaret på det sistnämnda fick jag då jag mot sen eftermiddag cyklade längs med Flatens stränder: just där är de, om inte hoppande, dykande, simmande i det uppskattningsvis 22-gradiga vattnet så hopträngda på sandplättarna eller utspridda på berghällar och klippor runt i kring. Inte så tokigt det heller. Där ämnar jag också svalka mig imorgon, om den gudabenådade värmen håller i sig och vad framgår av DN:s väderkarta lär den så göra. Mörkrött, mörkrött, mörkrött i dagarna fem.

Gotland

Imorgon far jag till Gotland. Så nu blir det nog i allafall glest mellan inläggen! Önskar mig sol och ett ljummet hav!

Den som väntar på Godot...

Jag är så glad att jag tyckte om Berggrens uppsättning av Godot. Gav mig iväg hemifrån, lite smått oroad över att också jag skulle finna den långtråkig, buskisartad, icke-berörande, men nej - den motsvarade mina ursprungsförväntningar och långt mycket mer. Så jäkla bra! Varje replik (nåja, nästan: hade liiite svårt för någon inslängd anspelning på fildelare och andra företeelser i tiden - helt onödigt, men dessa sekunder av dipp i magin kan jag gott överse med!), varje gest, varje liten rörelse harmonierande mot scenens ödsliga kulle, det kala trädet och den fantastiskt stora himlen.
Vad jag har svårare för är människors benägenhet att ta tag i varje litet tillfälle till gapskratt. Vad är det med människor? Går de på teater för att få skratta av sig? är det måttet på en bra pjäs. Jag fattar ingenting och frågan far genom mitt huvud: är det dom eller jag som har något fel - och aldrig känner jag mig så ensam som då, omringad av de rungande skrattsalvornas tortyr. Eller är det så att det är vad som uppfattas som självaste livets mening; gapskrattet. Och om jag värjer mig mot detta gapskratt - när alla andra skrattar, vem är det då som är konstig? Förmodligen jag... Hur som helst kan man ju säga att denna min ensamhetsupplevelse där i folkhavet fyller sin funktion för förståelsen av, eller snarare upplevelsen av, allas vår väntan på Godot.
Stående ovationer efteråt - och för en gångs skull deltog jag av hela mitt hjärtat. Lysande poesi!

Idag är det skolavslutningar för mina barn. Nåja, sonen bestämde sig för att sluta redan i onsdags. Dottern har avslutning på eftermiddagen, med traditionsenlig tårtfest - fast inomhus, p g a regnrisken.
Igår kväll bjöd jag dem båda på sommarlovsmiddag ute. Vi var på restaurang Orkidé vid Medborgarplatsen och åt kryddstarkt och gott. Trevligt! Tänk, vilken ynnest det är att ha dem. Det där med barn tas ofta för en självklarhet. Jag kan fortfarande tänka att det är det största miraklet av alla! Lokalnyheterna upptas nu till stor del av mordet på den 16-åriga flickan i stockholmsförorten Stureby, inte långt härifrån. Det är så fasansfullt så jag inte riktigt förmår ta in det i min skalle. Hur kan det gå så snett? Hur kan det gå så långt? Vad får två jämnåriga kompisar till något sådant? Var är de vuxna? Var är tilliten? Förtroenden? Samtalen?
Återstoden av kvällen upptogs till stora delar av slingande av dotterns hår... En omständig procedur med detta utpillande av hårslingorna, ihopjoxandet av kemikalierna - och sedan den något nervösa väntan på resultatet, som tack och lov blev strålande. Nu undrar jag bara: hur länge kommer hon att vilja ha det blont den här gången?
Ja, som ni märker blev det inget riktigt sommarlovsledigt för den här bloggen, inte än i alla fall. Nu ska jag skriva vidare på det som nästan börjar kännas som ett romanmanus och sedan ska jag köpa tårtor!

Glad sommar!

Det går mot sommarlov, ledighet och resor. Jag tänker ta paus från bloggandet - bortsett från ett eller annat sporadiskt inlägg.
Under rubriken Bonniers väljer väg i kris i dagens DN läste jag om det jag i och för sig redan visste. Men inte mindre nedslående läsning för den sakens skull. Tänk att det har gått så långt så att förläggarna måste pitcha de böcker som de tror på inför marknadsavdelningen. Det är, ursäkta uttrycket, för jävligt. Vart är vi på väg? Svaret är ju ganska uppenbart: vi är på väg mot att se litteratur som en vara vilken som helst. Om man så lägger in detta i det sammanhang som kallas Humaniora, om vilket för övrigt två lika intressanta som nedslående artiklar stått att läsa i de senaste dagarna (1, 2), så klarnar bilden ytterligare. Kultur ska löna sig. De humanistiska fakulteterna bör bevisa sin samhällsnytta. Vad man glömmer är att detta samhälle råkar bestå av människor. Som Arne Jarrick säger i en av artiklarna:
"Det krävs teknisk kunskap för att bygga en bro. Det krävs teknisk kunskap för att bomba sönder en bro. Men det krävs annan vetenskap för att förstå varför man bombade sönder bron och hur man ska rädda samhällen som har blivit utsatta för det".

von Triers nya, "Antichrist"

Igår kväll var jag och såg den omtalade Antichrist, en klart omtumlande film som jag har svårt att tänka mig att någon går oberörd ifrån. Ett stycke drömlik, mytisk poesi, målad i otroligt vackra bilder, där Trier tar ut svängarna som aldrig förr. Filmen är dedicerad till Andrej Tarkovskij. Jag skulle gissa att han hade tyckt om filmen, inte minst för dess bildspråk. Tarkovskij var inte särskilt förtjust i kritikernas alla tolkningsförslag. Han ville hävda att en hund är en hund och ingenting annat. Det kan förstås tyckas som en förenkling, men jag inbillar mig att jag förstår vad han menade. Poesi är till sin natur mångbottnad. Metaforens natur är den att den visar på någonting som inte låter sig sägas på annat vis än just i den form den har. Därmed inte sagt att det inte kan vara spännande att ta del av människors tolkningar, som i Carl-Johan Malmbergs fantastiskt jublande recension i SvD. Jag bär Triers film med mig som en erfarenhet, som en dov dallring, lockande men ändå lite farlig.
På söndag ska jag (äntligen) få se I väntan på Godot. Jag känner mig lite orolig, eftersom jag hört flera personer uttrycka att den är tråååkig, lååång och dessutom (lite förvånande) buskis! Becket som buskis - är det möjligt?