Lev som du vill...

...och inte som du lärt dig - eller: reinventing your life! Jag har förmodligen nämnt den förut, men vill göra det igen. Yeffrey Young, fil.dr, psykolog och grundare av den sk schematerapin, och tidigare verksam vid Arnold Becks (grundaren av den kognitiva terapin) institut, har tillsammans med Janet S. Klosko, samlat sina erfarenheter från schematerapi och sammanställt något så ovanligt som en "självhjälpsbok" som bygger på långvarig klinisk verksamhet. I svensk översättning (av Mia Östlin) kom den först förra året, femton år efter utgivningen.
Schematerapi är en vidareutveckling av traditionell kognitiv beteendeterapi med starka influenser av gestalt- och affektterapi, sam av anknytningsteori.
Vi människor har ett antal emotionella grundbehov. Om dessa bemöts på ett icke adekvat sätt, när vi är små och hjälplöst utelämnade till de vuxna som ska ta hand om oss (anknytningspersoner), kommer det att ge upphov till behovsfrustreringar. Barnet får så att säga själv ta hand om sina behov, efter bästa förmåga - vilket inte är mycket, eftersom barnet (ännu) inte är utrustad med någon sådan förmåga. Det "synliga" (men ibland svårupptäckta) resultatet i vuxenålder är olika former av destruktiva livsmönster.
Nästa vecka kommer Jeffrey Young till Stockholm för en tvådagars workshop i hur man kan använda scematerapi för parrelationer. Regi: Kognitiva institutet. Denna workshop är också ett av utbildningsblocken i institutets schematerapiutbildning, vilken jag har den stora förmånen att delta i. Ser fram mot dessa dagar med spänning!

Lill Lindfors - En Man I Byrån

kvinnodag?

Ja, det är nog bra med en sån, men borde inte alla dagar vara kvinno- (och mans-)dagar. Människodagar. Jag tänker på den gamla "Röda fjädern-boken" - och jag förstår att inte många vet vad jag syftar på, eftersom det var HUR LÄNGE SEN SOM HELST som man tittade på Hylands Hörna och Röda fjädern-insamlingar, och ja, till och med beställde denna (lysande!) bok, med dagsverser för varje bokstav.
"Vänlig vecka fort förgår, bättre vore vänligt år."
Och nu när jag formulerat denna dyker det förstås upp en hel radda andra, som:
"Nyckelbarnet sa till pappan, far, jag såg din fru i trappan." (Ja, det var då det, på 60-talet) Eller den fantastiska: "Älgen ensam satt och log, i en sönderskjuten skog." (Och det var före Hälge, det) Och: "Fans är popidolens svans, fanns ej fansen han ej fanns."
Idag skiner i alla fall solen på alla tjejer, killar, kvinnor, män, tanter, farbröder, gummor och gubbar, i alla fall här i Stockholm.
"Åh, åh, åh, tjejer, åh, åh, åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras..."... och idag kommer Åsa Mobergs självbiografiska roman "Kärleken i Julia Anderssons liv" ut, efter att ha legat i byrålådan i nära nog fyrtio år.
Känns dock spännande, som ett tidsdokument. Jag kan nog inte avhålla mig från att beställa. Och som det kan vara inspireras jag i min tur, av själva recensionen:

Tillbaka från kryssningen till Tallin. Alltsammans högt över förväntan: god mat i stora mängder, musik, bra hotell, fantastisk utsikt, härligt spa, promenader i Tallinn, restaurangbesök, mera spa och fler restauranger, trådbussen till presidentpalatset, snöstorm, vårsol, umgänge och goda bakelser. Staden Tallinn påminner mig om Visby, men ändå så annorlunda. Ett större allvar. En gråton. En stad jag gärna återvänder till.
Och vilken vila! Vatten i alla dess former. Och värme. I ångbastun, den 95-gradiga finska bastun, i den turkiska, i bubbelpoolen, i dimsjoken över utomhusbasängen, i hudens salta svett. Allt utan brådska.
Men kanske störst av allt: Den mäktiga färden över mörka isvatten. Genom det lilla fönstret i vår hytt glömde jag nästan bort att vi befann oss på ett slags flytande hotellkomplex: utanför de hoppressade isflaken i rännan och bortom den obruten is, öppet vatten, svart, sedan mer is. Motorernas arbetande. Ljudet av isen mot skrovet. Ett mycket kraftigt strålkastarsken som sveper över isen och sedan, som från ingenstans, det upplysta skeppet, möte mycket nära i rännan, sveper som ett slags sagoskepp och sedan: mörker igen. Mycket stark närvaro!

mer vår...

... och en timme i löparspåret. Fågelsång. Vattendropp. Solljus mellan trädgrenarna. I eftermiddag väntar kryssningen till Tallin och några dygns riktigt slöliv. Jag tänker ta med mig "Adams bok", (Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombo) som jag länge tänkt läsa utan att det blivit av. Jag tar också med mig den "text" som jag skriver på, men i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska kalla det, annat än "text". Det är ingen roman (även om det kanske skulle kunna bli det) utan ett helt osorterat flöde, där min mamma, jag själv och min pappa är de centrala trådarna, i nämnd ordning, antar jag. Mamma - flodhästen i vardagsrummet - tar stort utrymme. Pappa - en diffus drömgestalt, med tiden allt tydligare. Och så jag då. Med nödvändighet låter jag texten flöda fritt, bölja fram och tillbaka, strömma, forsa, sippra - i värsta fall sina och torka ut. Ja, vem vet? Jag känner det som att jag vill invänta, samla ihop. Som att jag liksom har rusat i förväg. Så långt att jag tappat orienteringen. Vart tog alla vägen? Och jag själv?
Vitsen med att se bakåt är att det blir lättare att gå framåt. Ja, kanske det?

Vår i luften

Solsken över Kungsholmen. Det hade varit en dag att ta ut mamma, köra henne i rullstolen, just här, förbi Rådhuset, ner till Norrmälarstrand. Jag tänkte det när jag lunchade snett emot Rådhuset idag. Att det var en sån dag. Nu närmar det sig årsdagen av hennes död. En saknad slog upp i mig, utan förvarning. Efter henne - och efter min pappa, som dog två månader senare.
Mamma var en vän av dikter. Erik Lindorm, Hjalmar Gullberg och många andra. Hon läste väldigt mycket, och jag antar att mitt "litteraturintresse", eller kanske snarare, behov av andra världar, är något jag fått av henne. Pappa skröt däremot länge med att han läst en bok och att det räckte. "Nej tack, jag har redan en bok", var ett stående skämt. Den boken var "Seagull". Sämre bok kan man ha. Han hade också en och annan favoritdikt. Där fanns Ferlins "Inte ens en grå liten fågel" t ex - och så denna, av Bodil Malmsten:

Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.

listor

Det där med att skriva listor är något som med åren fallit bort. Eller rättare sagt, ändrat karaktär. Nu skriver jag inköpslistor, samt listor över diverse förpliktigande göromål. Listor vars innehåll bockas av/strykes och fylls på i en jämn ström. Då och då uppstår dagar utan listor, likt mjukt blommande sommarängar - men, inte alltför ofta.
Förr i världen skrev jag ett slags erfarenhets-/upplevelselistor. De var ett slags hjälp att se de samlade erfarenheterna, ett utforskande av frågan: vem är jag?
För en tid sedan skrev jag (här i bloggen) en lista över de ställen jag bott på. Här kommer en över vad jag yrkesmässigt ägnat mig åt, i den utsträckning jag nu minns det:
Vistaskolan, Huddinge år 1-6
Källbrinksskolan, Huddinge, år 7-9
Huddingegymnasiet 1970-73
Melins bar, Huddinge
Renhållningen, Huddinge (latrintömningen!)
Konsumbageriet, Högbergsgatan
Delicato
Praktik på lekskolan, ja vad den nu hette
Nybodahöjdens äldreboende
Pedagogik, Sthlms universitet
Bildkurs, S:T Eriks folkhögskola
Sociologi Sthlms universitet
Etnologi, - " - (I det fina lilla huset på Djurgården)
Filmvetenskap, Sthlms universitet
Postsorteringen, Posten, Stockholm
Beckomberga sjukhus (sa upp mig tredje anställningsdagen)
Långbro sjukhus
Rålambshov sjukhus (där jag sa upp mig den första anställningsdagen)
Nybohovs särskola
"Små försök", Barnens Ö - under en rad somrar!
Nybodahemmet
Katarina Västra skola, omsorgslärare
Södra Latin, klasslärare (hushållslinjen!)
Skapande svenska, Uppsala universitet
Kulturcirkeln, bokhandelsbiträde
Litteraturvetenskap, Stockholms universitet
Korrekturläsare, DN
Korrekturläsare SvD
Reimersholmes gruppbostad
Nacka elevhem
Gotlands Allehanda, Visby
Hajdes, gruppboende, Fröjel
Manusutbildning, högskolan Visby
Humanus, Visby (komvux, svenska A+B)
Östersjöns författar- och översättarcentrum, Visby
Fisksätra gruppboende
Skrivarakademin, Sthlm
Contar utbildning (till samtalsterapeut)
Plus: ett väldigt stort antal skrivarkurser alltsedan 1983 och framåt... Och eget skrivande då (som vanligt hamnar det sist, längst ner) En kortroman, fyra romaner, en novellsamling, x antal opublicerade titlar. So far..
Hm... var det allt?

När jag skriver ner detta sker det igen: hur jag förflyttas till alla dessa platser, känner dofter, ser människor. Hur något setts i rörelse. Historier vaknar, pockar...
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."