stilrent

Har tillbringat eftermiddagen på Stalands möbler på Södermalm, bland Jetson- och Laminofåtöljer, PHlampor och soffbord från Fritz Hansen, t ex PK61 à 27260 riksdaler. Med all tydlighet förstår jag två saker:
1) Man skulle kunna kunna få det väldigt snyggt där hemma - om man bara kastade ut allt vad man har och sedan byggde upp det från grunden.
2) Det skulle bli väldigt, väldigt dyrt.

Jag provsatte nämnde Jetson och såg ut en passande golvlampa. 29000 kronor. (På rea!)
Jag sneglade längtansfullt på en limegrön PHlampa. 6000.
Jag insåg snabbt att det i så fall i princip krävdes ett nytt köksbord, typ SH 700 för blygsamma 37000, samt ett antal passande stolar, t ex Sjuan 3107 för dryga 5000 styck.
Jag erfor att det nog inte gick att hitta någon prislapp som visade under 6000.
(Ack ja. Don efter person, som det brukar heta. Mina möbler kommer så gott som uteslutande från IKEA. Bokhyllan Bosse och soffbordet Lennart och allt vad de heter. Eller från Jysk.)

Så där väldesignat ursnyggt kommer jag nog aldrig att få till det. Men jag hade bestämt mig för att jag SKULLE köpa en riktigt skön - och snygg - fåtölj. Och en sådan köpte jag. Trots att jag halvvägs in i köpet bet av ÄNNU en tandjävel och förmodligen borde använda mina pengar till en och annan ny tand istället för att bara lappa och laga de gamla.
Jag inser att den nya - snygga och ofantligt sköna - fåtöljen kommer att trona och framhäva sig där den inom kort ska stå. Liksom peka finger åt Bosse och Lennart och allt vad de heter. Men det gör inget tänker jag, sluter ögonen och föreställer mig hur jag drottninglikt tar plats i dess mjuka famn, sjunker ner och bara pöser.

denna dagen...

...en lång, händelserik och givande dag:
På förmiddagen träffade jag min gamla terapeutiska grupp, "med skrivandet som redskap", vilken nystartade efter en termins uppehåll. Tänk att få sitta i samtal med en liten grupp människor där samtalet tar plats utan det där vardagens skyddsnät. Poul Perris, lärare på schematerapiutbildningen, sa vid ett tillfälle att han ofta föredrar att sitta i samtal med sina klienter framför att snacka skit med kompisar och kolleger, eftersom det i terapirummet pågår väsentliga samtal och riktiga möten. Jag förstår vad han menar, verkligen. Alla dessa skyddsnät som skymmer sikten och skapar meningslösa möten och urvattnade samtal.
På eftermiddagen var jag på "öppen handledning" på Kognitiva institutet med nämnde Poul Perris. Ett gäng terapeuter tar upp frågeställningar de inte finner svar på eller exempel från terapirummet de haft svårigheter att hantera, för att få detta belyst ur ett schematerapeutiskt perspektiv. Så oerhört lärorikt och, till skillnad från det mesta inom psykoterapibranschen, helt kostnadsfritt. En fantastisk förmån och oerhört inspirerande och lärorikt. Detta att få djupdyka och inte bara simma omkring på ytan, ta sig nedåt, utforska, häpna och förundras.
Apropå djupdyka så har en av mina kolleger på Skrivarakademin kommit ut (eller kommer snart ut) med en ny diktsamling, "En kubikmeter jord", en djupdykning ner i myllan, till gråsuggor, amöbor, hoppstjärtar och kvalster, en fascinerande resa ner i det djupt existentiella, öppen för den som vill följa med. Själv var jag medpassagerare under lunchen, vilken intogs i serveringen på Sabbatsberg, där för övrigt min mamma vårdades ett par veckor innan hon dog.
Eller vårdades förresten - jag vet inte det: de undrade om hon var demensutredd, minns jag och jag svarade med att fråga om de hade tagit prover för att se om hon kanske hade fått en urinvägsinfektion. Det hade de inte tänkt på men tyckte att det var ett bra "tips" och lovade att göra detta. Mina misstankar bekräftades, förstås, antibiotika sattes in och "demensen" försvann.

Upplevelse från en skrivarkurs - "Sårbarhetsskydd"

Under förra veckan hade jag, som tidigare sagts, en 4-dagars intensivkurs, "Att skriva". Häromdagen fick jag - och alla andra i gruppen - ta del av en reflektion kring veckan, skriven av en av deltagarna. Jag kände att jag ville låta fler ta del av hans kloka, fina och glädjande text, och frågade honom således om jag kunde få lägga ut den.
Här kommer den, "Sårbarhetsskydd", av Magnus Lundberg:

Sårbarhetsskydd

Plötsligt så blev det en helt annan stämning i rummet, en känsla av intimitet och öppenhet. Vad var det egentligen som hände?

Rummet är ett klassrum på andra våningen i Folkuniversitetets lokaler på Kungsstensgatan i centrala Stockholm. Ett kalt rum med röda stapelbara stolar ställda runt ett u, formad av moderna hopfällbara bord framför en vit skrivtavla i ena kortändan av rummet. Katedern är av samma typ av bord, med den skillnaden att det är det enda bordet som står ensamt. Vi sju som sitter här tillsammans med kursledaren är en brokig blandning, både till ålder och bakgrund. Vad har samlat just oss i detta rum, just dessa dagar, är att vi alla har anmält oss till Folkuniversitetets kurs Att skriva – en vecka i januari. Kursen är nu inne på sin tredje dag och denna dag har vi textkritik, reflektioner kring den berättelse som vi deltagare har ha skrivit och lämna in vid kursstart. Instruktionerna som vi fått var knapphändiga, tre till fem sidor, på temat ett oväntat möte.

Vi har nu kommit fram till lunch och haft återkoppling på fyra av de sju texterna. Alla texter har varit personliga och kursledarens uppmaning att separera orden från den som skrivit har ofta gjort sig på påmind då jag upplever detta som en stor utmaning. Lättare blir det inte när de som skrivit texterna ofta berättar öppenhjärtligt om hur och varför alsterna har kommit till. Det var någonstans här i samtalen kring våra berättelser som känslan av intimitet infann sig i rummet.

Varför är det så att intimitet uppstår i vissa sammanhang och under vissa förutsättningar. Jag har en teori! Vi känner inte varandra särskilt väl, vi deltagare här på kursen. Sammanlagt har vi träffats fem timmar två dagar efter varandra och de personliga samtalen har inte haft särskilt stort utrymme. Fokuset har legat på skrivövningar, varvat med teoretiska genomgångar. Nu under återkopplingen händer det något som jag är ovan vid, hur mycket jag än njuter av känslan.

Vad är det som händer när vi människor blir intima? Blir öppna för egna och andras känslor, visar vad vi bär på under vår fasad. Är förutsättningarna för detta, någon form av inbillad eller verklig känsla av trygghet? Blev det så att textgenomgången blev en uppvisning av ett naket jag, utan de skyddande, förvirrande ytorna som vi normalt visar upp för varandra. Är det så enkelt att vi kände oss trygga att vi får vara kvar i gruppen, även utan våra fasader. En trygghet att vi fortsatt kommer att bilda ett fungerande pussel, trots våra olikformade bitar. Ett vi, utan belastningen av ett sårbarhetsskydd.

För att besvara frågan om varför vi har ett sårbarhetsskydd, måste jag försöka se vad det är det skyddar. Min teori är skam! Skam denna rädsla för att inte få ha samband, koppling till andra. Finns det något hos mig, som om andra människor skulle få veta, skulle göra att jag inte vore värd samband till andra? Kan det vara detta sårbarhetsskydd som vi lättade på här, halvvägs in på dag tre? När vi lät de andra deltagarna ta del av våra texter och fick återkoppling, fann vi då också modet att visa att vi är ofullkomliga och att detta är okej? Att trots våra texter fick vi ända behålla vår plats i gruppen. Är det så att för att känna en känsla av samband, koppling måste vi låta oss bli synliga, bli sedda på riktigt med den ofullkomlighet vi alla bär med oss?

I förlängningen tänker jag på hur mycket sårbarhetsskydd som vi normalt går omkring med och hindrar oss människor från att mötas. Hindrar oss från att skapa den plats där, kärlek, kreativitet, tillhörighet och glädje formas. Hur skulle alla dessa dagliga kontakter bli om vi lät mötas utan detta skydd? Så mycket lättare det skulle vara att nå varandra, så mycket omvägar som skulle undvikas. Eller skulle vi komma för nära varandra?

Om målet med kursen har varit att lära oss bli bättre på att skriva, så tror jag att syftet varit att skapa en plats där vi alla går med på att vi inte skall såra varandra. En skyddande kupa! Ingen betalar flera tusen kronor för något som de inte vill göra, således trodde vi alla som anmälde oss att vi hade en ambition att skriva. I förlängningen en önskan att bli publicerade och lästa. Denna vår gemensamma akilleshäl! Det finns en tyst överenskommelse att inte kritisera den sårbarheten som vi visar upp, för vi alla delar samma önskan att skriva och bli sedda, samma skam för just längtan att bli någon som skriver, någon som förtjänar att bli läst.

Trots ypperlig kursledare vågar jag drista mig till att säga, att den stora förtjänsten är kanske just ett rum där vi slipper rädslan att känna skam, ett rum utan behov av sårbarhetsskydd.

glädjeämnen...

Den 93-årige franska motståndsmannen, Stéphane Hessel, har på bara ett par månader sålt över 600000 exemplar av sin "Indignez-vous", bestående av ynka 30 sidor, varav själva texten fyller sexton! Bodil Malmsten skriver i dagens DN. Jag önskar att jag hade varit vaken på de fåtal fransklektioner som jag inte skolkade från.
Nu kan jag typ tre meningar. När jag och min familj var i Paris i oktober så hamnade vi en exklusiv butik på Champs-Élysées. Expediten, som talade utmärkt engelska, undrade var jag kom ifrån och om jag talade franska. Jag berättade att jag var svensk och försäkrade henne att jag högst kunde säga tre meningar. Kvinnan envisades och ville att jag i så fall skulle säga någon av dessa tre meningar. Till slut drog jag till med "Je ne comprend pas" och "Je suis suédoise" och till sist något om att "katten är på bordet". Expeditet blev i det närmaste mållös och vägrade tro på att jag faktiskt inte kunde tala franska. Mitt uttal var "helt perfekt", bedyrade hon. Så var hade det inte kunnat sluta om jag bara lagt manken till. Att tala franska verkar lite coolt - men samtidigt främmande: jag kan liksom inte se att det hör ihop med mig.
Jag avvaktar hursomhelst med spänning översättningen av Stéphane Hessels hyllning till motståndet! För att tala med honom, med hjälp av Bodil Malmsten:
"Jag önskar att alla - var och en av oss - finner sin egen anledning att göra motstånd."

Ännu en sak att glädjas över är att Magnus Dahlströms roman "Spådom". Den utlovas dimpa ner i min låda om ett par dagar!
Hans prosa är som ingens annan. Jag har hans roman "Hem" i färskt minne, i vilken vi får följa den extremt feta kvinnliga socialarbetaren inifrån, ja, så till den milda grad inifrån att läsaren i princip ÄR denna kvinna.
Medan jag skriver detta lyssnar jag till Van Morrison. Honom kan man också glädjas över. Van the man!

En dag...

Läste igår klart David Nicholls roman "En dag", en roman lite i Nick Hornbys anda, men med ett djupare allvar. Jag tyckte mycket om den. Om inte jag vore så urbota less på ord som "klangbotten, ömsint, framåtdriv" och, gudbevars, "bladvändare" skulle jag kunnat använda dessa för att beskriva min läsning. Men ni kan ju tänka er. Nu nöjer jag mig med att säga att berättelsen fick mig att både skratta och gråta - och det var sannerligen ganska länge sen! - och att "En dag" är en riktigt spännande roman som fått mig att längta efter att krypa till kojs, en bok att plöja sig igenom...

Lättja och Luther

Jag brukar tänka att Luther nog är en av historiens mest missförstådda individer. "Det är nog Luther i dig", sägs det. Som gör att du ställer för höga krav, arbetar som en idiot, sover för lite, inte unnar dig av livets goda. Tidernas syndabock. Kanske vid sidan av Paulus då. Otaliga gånger citeras de förmodligen enda formuleringar man känner till av de två: "Bed och arbeta", respektive "Kvinnan tige i församlingen".
Luther låg nog inte på latsidan. Han fick en hel del gjort, utan tvekan. "Bed och arbeta", var dock, så vitt jag vet, inte något han själv kom på utan ett vanligt råd inom klostervärlden, ett råd han själv försökte leva efter och som han också gav till andra människor. Själv gjorde han tillägget: "kort och ofta". Men Luther betonade också människans frihet och var en sann kärleksivrare. Han var ju munk som, inte bara bröt mot utan också gjorde uppror mot celibatlöftet och gifte sig - med en nunna! Dessutom var han sannerligen ingen torrboll - och det var heller ingenting han förespråkade.
Och Paulus skrev ju också den berömda kärlekshyllningen i det som brukar kallas "kärlekens lov" (1 Kor 13) - även om han nu kanske inte syftade på "bara" kärleken mellan man och kvinna, utan själva Kärlekens väsen...
I den kristna, katolska, moraltraditionen är lättja en av de sju dödssynderna. Lättja, Acedia på latin (av det grekiska Akedia,) betyder "frånvaro av att bry sig" - snarare likgiltighet då...
Och lata sig kan man förvisso göra - och ändå bry sig. Kanske krävs det till och med att vi latar oss lite för att kunna bry oss, förbli engagerade, nyfikan, vakna och inte förfalla till likgiltighet? Vila är uppfinningarnas moder. Begränsningen föder geniet?

vardagen

Vardagen är utan tvekan igång. Jag har gått upp 06:30 denna vecka, vilket är för tidigt för en som svårligen kan somna före midnatt. Resultatet: mörka skuggor under ögonen, en lätt huvudvärk och en kroppens tröghet, eftersom ingen tid givits till motion. Jobbet är inte tråkigt. Kanske har jag ett av de roligare jobb man kan ha. Den här veckan kortkursen, "Att skriva", med fullmatade dagar i rätt högt tempo. Idag har jag haft textdiskussioner hela dagen. Men en fantastisk och entusiastisk grupp.
Problemet är nog att jag gillar att slappa lite för mycket. En del människor blir oroliga när de inte har något att göra. Så inte jag. Å andra sidan innefattar mitt slappande en hel del som egentligen inte är slappande: skidåkning, löpning, dans. Vid närmare eftertanke slappar jag nästan aldrig. Och det slår mig genast att jag egentligen inte vill vara utan mitt arbete. Jag tycker att det är spännande och alltid utmanande - och varierat. Skrivarutbildningar, terapeutiska samtal, möten av olika slag.
När jag tänker närmare på saken är det nog snarare så att jag behöver ett dygn med fler timmar, låt säga 28. Ett slags successiv förskjutning av dygnet, som skulle innebära att om jag går upp 06:30 dag ett, så går jag upp 10:30 dag två, 14:30 dag 3, osv... Nackdelen är att vissa dagar inträffar nattetid, men vad gör det. Variation förnöjer ju. kanske kan man prata med Robert Lind om saken...