Imorgon startar jag en kortkurs i terapeutiskt skrivande i samarbete med CEAN-utbildning. Det finns platser kvar så om någon är intresserad: skynda! Roligt att den kan starta och jag hoppas att de som stått kvar på reservplats på Skrivarakademins kurser ser att det finns fler möjligheter.
I övrigt har veckan bara rullat på, med inget utrymme alls för att underhålla denna blogg.

lördag

Ibland förvånar SVT genom att visa en riktigt bra film - och det på en lördag! Det tyska dramat "De andras liv", 21:30, på bästa sändningstid, visade sig vara en fantastisk film med handlingen förlagd till de sista åren i DDR innan murens fall. En stasi-medarbetare avlyssnar en manusförfattare och hans skådespelare och tillika käresta, förändras, tar ställning, agerar, för att flera år senare hitta en bok, med titeln "sonat till den goda människan", skriven av den författare han till priset av sin egen degradering inom stasi hjälpt undkomma den myndighet han själv representerade, dedicerad till honom själv. En film som skakar om och berör!
Idag har jag dansat bulgariskt. Så himla roligt när de där obegripligt snabba, märkliga takterna med alla sina om möjligt ännu snabbare steg och mångfald av turer till slut börjar sitta! Och igår såg jag Winnerbäck på Annexet, en fantastisk konsert - om man bortser från alla smått fanatiska fans: de där som åker i bussar och följer hela jäkla turnén och går på varenda konsert och kan varje ord i precis varenda låt och dessutom envisas med att högljutt sjunga med; och det får man ju lov att göra, bortse från dem, menar jag). Winnerbäck har gör bra låtar och är en mästare på att fånga stämningar av det förlorade och han sjunger, trots sin lågmäldhet, med en intensitet som skapar en intensiv närvaro. Han är verkligen där och det är publiken också.
Apropå närvaro - nu är jag där igen - så har det varit mycket av den varan hela veckan. Eric Fylkesons arbete med ettorna på Skrivarlinjen var ett rent konststycke. Helt fascinerande hur han på tre dagar lyckades förvirra och förundra eleverna och förmå dem att passera gränser och våga, just NÄRVARA (och därtill lära sig sina dikter utantill och framföra dem på liv och död). Ja, jag kunde tyvärr inte se själva föreställningen igår, men har förstått att de var ännu bättre än under repetitionerna! På onsdag ska jag utvärdera poesiblocket med dem, det ska bli väldigt spännande!

Denna vecka har ettorna på Skrivarlinjen poesivecka med Eric Fylkeson, vilken mynner i offentlig läsning på fredag kväll. Eric F var, för er som inte vet det, poetryslam långt innan ordet var uppfunnet. Han kan det där med scennärvaro. Igår var jag med och tjuvlyssnade någon timme och jag skulle gärna ha deltagit hela veckan. Vi rör oss på olika scener livet igenom, sa han, "med en ständig rädsla att göra bort oss". Och: att det finns ett enda botemedel mot den "katastrofala" göra-bort-sig-situationen - nämligen det att vara DÄR. Närvaro alltså. Den som är närvarande, på riktigt, till 100%, är oantastlig. Blev lycklig över att höra honom prata om det!
Tyvärr kan jag inte vara med och lyssna på fredag (men imorgon ska jag vara med hela dagen, under repetioner) eftersom jag ska lyssna på Lars Winnerbäck på Hovet. Inte något jag precis är ledsen för, men synd att det krockar. Idag har jag två grupper, "Att skriva", nu på eftermiddagen och "Att skriva terapeutiskt" ikväll. Att vara lärare är verkligen att röra sig på en scen. Och att vara närvarande. Att låta ingenting annat finnas än rummet/scenen.

Mer Lindorm

Ja, nog är det både vackert och förfärligt sorgligt... som livet självt:

En fader med sin son

Molnstrimmig måne dallrar
i blank och svartnande sjö.
Syrsorna klippa sömnigt
i ängens nyslagna hö.
Skymningarnas gråa aska
faller på utbränd dag.
Vi gå längs den stenige stranden
min lille son och jag.

Han tittar, pekar och pratar
och snubblar ibland på en sten,
jag kramar smeksamt hans näve,
liten och solbrynt och len.
Sin friska barnaförundran
frågar han aldrig trött.
Jag går i avlägsna tankar
och svarar helt förstrött.

Hur länge får jag hålla
din lilla näve så här
och skydda dig och stödja
och vaka vart vägen bär ?
Jag undrar blott huru länge
jag får vara i ditt behag.
Du växer och går ifrån mig
alltmer för varje dag.

Din vilja ska styvna trotsigt,
du skall gömma dig gosseblyg.
Våra ögon skola skiljas,
din själ ska spira i smyg.
Med dunkla, brännande känslor
skall du i hemlighet gå
och jag måste stå vid sidan
och hjälplöst blott se på.

Min son, om du blott visste
vad över din säng jag drömt.
Dina första vita socker
i skrivbordslådan jag gömt.
De små, små, mjuka socker
bli stora, hårda skor,
som trampa sig väg i världen
och trampa far och mor.

Det måste bäras och tålas
fast det är tungt och svårt.
Din lilla hand skall lossna
ur min, fast jag håller hårt.
Du går ju ändå ifrån mig,
vem hejdar växandets fart ?
-Nu skyndar vi på, min gosse,
vi äro hemma snart.

Den sista oktoberhelgen, grådisig och vindstilla. Jag sprang i skogen på förmiddagen. Hösten luktar curry. Åns vatten spegelblankt. Nu har jag varit på Skogskyrkogården för att lägga en krans på min farmor och farfars grav. Skogskyrkogården är stor. Åtskilliga gånger har jag irrat omkring där utan att hitta rätt. Men nu hade jag fått i uppdrag av min pappa, som inte längre orkar ta sig dit, att "hälsa på" hos dem och jag ville inte irra bort mig. Således använde jag mig av den söktjänst som numer finns på nätet, ett slags de dödas eniro,och fick lätt som en plätt veta kvarters- och gravnummer. Dessutom var graven utmärkt på en karta. Fantastiskt!
Jag satte mig på cykeln och trampade iväg. Den här helgen råder kaos på våra begravningsplatser, jag visste det, men blev ändå förbluffad. Ringlande bilköer, ilskna bilister, vakter, korvförsäljare, familjer med barnvagnar, full kommers i blomster- och kransbutikerna, och i en närliggande villaträdgård hade barnen svartförsäljning av korv, kaffe och bullar. Ska vi minnas våra döda så låt oss göra det med en varmkorv, detta det svenskaste av det svenska, och en Mer.
Trots mina förberedelser fick jag ändå cykla omkring och läsa på skyltar en god stund innan jag kom rätt. Världsarvet Skogskyrkogården är gigantiskt - men det är vackert, inte minst denna helg.

Fredag

Idag har jag försökt mig på att skriva lite på det egna materialet - som skulle ha legat där och samlat damm om det inte vore för IT-tekniken. Jag minns när jag köpte min föregångare till dator; en gigantisk skrivmaskin av märket Canon, där man kunde redigera typ fem rader innan man skrev ut dem. Den var dyr som fanken och det ingick hemservice vid eventuella problem, vilket jag utnyttjade vid minst två tillfällen. Några år senare köpte jag min första dator, en liten bärbar Toshiba med ett nypris på 45000 kronor (tror jag betalade 15!) och en minnesdisk "lika stor som den som användes för projekterandet av JAS-gripen"! En minst lika gigantisk instruktionsbok medföljde och jag tassade i veckor kring denna magiska tingest utan att ens våga slå på strömmen. När jag ytterligare ett par år senare försökte sälja den fick jag veta att det nog inte fanns någon som ville betala så mycket som en spänn för den. Snacka om värdefall.
Hur som helst har jag blåst bort lite virtuellt damm från mina dokument, ett slags romanprojekt kanske, samt en möjlig diktsamling... Men ack, så långsamt det går - inte så konstigt, med tanke på att jag ger det så lite tid...

Höstlov och barnen vänder på dygnet som vanligt... Ja, jag var själv likadan, en gång i tiden. Men det var då det. Igår träffades delar av mitt gamla gymnasiegäng. Fyra 55-åriga tanter. Hur i all världen gick det till? Vi påminner alltmer om våra mammor (eller, i mitt fall, pappor), men vi märker det liksom inte själva. Dock skiljer klädstilen oss från dem. Det är liksom samma stil på oss fortfarande, jeans, t-tröja. "Basketdojor". Det där andra, som vi ikläder oss då vi beger oss till våra arbeten, är liksom lite av utklädning; ett slags maskerad. Igår kväll tillkom en ny(gammal) kompis. Det var ungefär trettio år sedan vi sågs senast. Och det var bara att ta vid, ungefär där vi slutade.
Idag är jag ensam hemma, ett fenomen som sannerligen inte inträffar särskilt ofta. Det är tyst. Mörkt utanför fönstren. Jag hade tänkt montera en tv-bänk som jag och dottern inhandlade på IKEA igår, men jag drabbades av akut matthet bara av att öppna förpackningen och kika ner på alla delar, bläddra igenom monteringshäftet och väga plastpåsen med alla skruvar, plugg och andra konstigheter i. IKEA verkar helt okej just när man går omkring och väljer. Snyggt. Inte så dyrt. Men sen! När man kommer hem med sin låda! Varför kan de inte erbjuda ett färdigmonterat alternativ för några extra hundralappar? Jag tror det skulle bli en försäljningssuccé av minst samma omfattning som när en gång idén med det omonterade lanserades! Jag bestämde mig snabbt för att sova på saken. Köpte för övrig även tre kastruller à 100 spänn. Och till och med dom var omonterade. Samt två badrumsmattor för 20 kronor stycket. Ingen montering krävdes. Ett rent fynd!