Sensommar

Sensommaren dröjer kvar. Ljum luft. Blå himmel. Mörk grönska. Jag har haft textdiskussioner med år 2 idag. Tänker på hur deras texter utvecklats sedan förra hösten. För att lära sig skriva måste man skriva. Så är det. Övning ger färdigheten. Ett faktum man aldrig kommer ifrån.
Just nu gör jag en liten paus från läsandet av den nya distansgruppens texter. Jag tänker på det faktum att även de kommer att utvecklas, fördjupas och förbättras.
Imorgon är jag "ledig", vilket betyder att jag kan ägna mig åt textläsning hemifrån och att jag kan unna mig att ställa klockan i varje fall lite senare än vanligt. Jag tänker springa också. Jag har nu sprungit ett par gånger i veckan i över ett år. Sträckan har mer än fördubblats. Jag springer snabbare och blir inte lika slut. Faktum är att skillnaden är enorm. Övning ger färdighet, även på denna punkt. Och snart är det helg. Då ska jag hämta min gamla mamma i bilen - berättade jag att vi testade för två veckor sedan och att hon faktiskt kan svinga sig in - utan rullstol. Vi ska ha 17-årskalas. Tid är något relativt. Det kan kännas som både en evighet sedan och som alldeles nyss. I en salig blandning. En gång fick jag den filosofiska frågan: ser du tiden som en linje eller en cirkel. Svaret är väl både och. Därtill något tredje som skulle kunna liknas vid en väldig mindmap eller nåt, satt i ständig rörelse så att linjer och ringar hela tiden förskjuts och byter plats och riktning, där ljusa och mörka minnen svävar kring, samband uppstår och försvinner, och som bara blir mer och mer komplicerad allteftersom tiden tickar och går.

Nesser

Två tredjedelar in i Oates dagböcker gör jag paus och släpper in Håkan Nesser. Jag läser hans senaste roman Maskarna på Carmine Streeet. Nesser är en fantastisk berättare och hanterar skrivandets hantverk med en sådan självklar elegans. Jag håller med somliga kritiker om att den nya romanen är starkt influerad av Paul Auster - men vad gör det: jag älskar Paul Auster. Jag tänker mig att Nesser både leker och samtalar, sådär halvt i smyg, med Paul Auster, kanske rent av hyllar honom.
Här finns miljön, privatdetektiven, gåtan. Och så sorgen efter ett förlorat barn. Katastrofen. Vägen mot undergång - eller kanske mirakel: det är än så länge en öppen fråga.
Sex fot under jord/hejdar sig i dagbräckningen två blinda maskar/lystrar förvånat till rösten från ovan/ ändrar riktning och möts som av en händelse
Denna dikt har berättarjaget, författaren Eric Steinbeck, låtit en romankaraktären i en av sina romaner skriva, och dessa rader har, visar det sig, vid samma tidpunkt, den kvinna som sedan blivit Eric Steinbecks fru skrivit i en anteckningsbok. En osannolik slump? En metafor de båda fångat och som drivit dem samman? Eller en lögnaktig efterkonstruktion?
Jag njuter av att läsa Nesser. Jag njuter även av att läsa Auster.

Jag är på jakt efter en anslagstavla till min gamla mamma. En sån där i kork. En stor en. Anslagstavlor verkar inte vara på modet. Särskilt inte såna i kork. Och framförallt inte stora. Det närmaste jag kom var en liten rackare, på Klas Ohlsons. Den där anslagstavlan, som jag alltså inte hittade, ska jag försöka hänga upp hos min mamma. Det är inte världens lättaste. På äldreboendet får man nämligen varken spika eller skruva i väggarna, inte ens ett häftstift eller en liten knappnål får tryckas in i väggarna - man måste väl tänka på kommande hyresgäster: de boende brukar kanske inte bli alltför långvariga hyresgäster. Kludd då, tänker ni kanske. Nej, inte heller en kluddbit får hamna på väggarna, och absolut inte flera. Anslagstavlan måste alltså fästas i tunn tråd och hänga från taklisten. Mamma vill ha den där anslagstavlan för att vi ska kunna sätta upp fotografier på den. Hon har fullt av fotografier på barn och barnbarn och barnbarnsbarn i sin (eller bör jag skriva äldreboendets?) lägenhet. Problemet är bara att hon inte ser dem. Hon har lite svårt att gå, men om hon fick dem samlade på ett ställe så... När jag ändå är på g så vill jag nämna att min mamma inte heller vill ha blöjor. Hon behöver inga blöjor. Hon kan hålla sig och hon kan gå på toaletten. Men personalen menar att det alltid kan hända en olycka. Förvisso kan det hända olyckor. Men borde de inte gå henne till mötes och rent av glädjas över att hon inte vill använda deras blöjor. Skulle de själva vilja gå omkring med en stor blöja? Knappast. Vill någon - som inte måste - göra det?
Nåväl. Någon anslagstavla blev inte köpt idag. Ska sondera terrängen på IKEA också. I annat fall får det bli två stycken av den mindre sorten. Såvida jag inte helt enkelt trotsar kludd- och häftstiftsförbudet.

Kursstarter...och meriter

Inledningen av hösten kantas av kursstarter. Igår var det dags för Att skriva terapeutiskt, fördjupning - en ren fortsättningskurs med gruppen som gick basnivån förra terminen. Mycket roligt att träffa alla igen! I de terapeutiska grupperna finns alltid ett sådant allvar: ytan är inte det intressanta. Jag tycker mycket om arbetet i dessa grupper.
Därefter följde lärardag för Skrivarakademins lärare. Vi talade om det där att hantera ett självbiografiskt stoff. Egentligen är det ju så att det är fullständigt oväsentligt huruvida man vill skriva om något man själv har varit med om eller inte. I en bemärkelse är all skönlitteratur baserad på det självupplevda. I en annan är all skönlitteratur fiktiv. Allt hänger på vad man vill göra av sitt material, hur man ska hantera det. Själva lärardagen mynnade i en mer informell sittning. Av någon anledning kom jag plötsligt att tänka på att jag - eller snarare en av mina romaner - har varit med i IKEA-katalogen. Ni vet, i en sån där inredningsbild. Detta är kanske min största merit som författare, vem vet? Tyvärr har jag slängt katalogen ifråga. Eller kanske är den största meriten att jag, tillsammans med den nu döda bullterrriern Gideon, exponerades på ett foto på Ulla Montans utställning med författarporträtt på Stadsmuseet en gång i tiden? Dessvärre har ju ingen av dessa meriter särskilt mycket att göra med mitt författarskap. En av mina kolleger hade däremot skaffat sig en merit att verkligen vara stolt över. Eller skaffat och skaffat: hon hade representerats med en av sina noveller i den första antologin i Vitryssland med en av sina noveller! Det är inte dåligt! Samma kollega visade sig ha även en annan merit, av totalt annan beskaffenhet. Hon hade en gång blivit tillfrågad att spela med Led Zeppelin. Det knäcker rätt hårt, om jag får säga min mening.

Somliga dagar är ordknappa. Bokstäver fladdrar omkring, utan att bilda någon meningsfullhet. Människan är meningsskapande av naturen, påstås det. Jag tänker med fasa på den gamla slagdängan ..."det finns en mening, med allt som sker..." Nej, det tror jag inte. Vissa företeelser är helt igenom utan mening. "Inget ont som inte har något gott med sig." Också ett idiotuttryck. Det finns saker som är av ondo och enbart av ondo. Sådant ser livet ut, den där livstråden, mellan födelse och död. Det blåser hårda höstvindar idag. Men livet pågår. Liksom döden.

Och regnet strilat som väntat ned nu på morgonen Förvånande glad i hågen, med sovsäck, liggunderlag, varma kläder, matsäck och godis i bagaget och iklädd regnjacka, begav sig ändå dottern hemifrån i morse. Hon (och jag) hade kollat prognosen. Regnet skulle ge med sig. Solen titta fram. Promenaden fram till själva tältplatsen var nedkortad till överstigliga tre kilometer. Så lite förbluffad blev jag när hon tjugofem minuter senare var tillbaka hemma igen med hela sin packning. Skolan hade bestämt sig för att ställa in. Men vilken prognos hade dom läst? Och hur kan man peppa ungdomarna till att genomföra en sådan strapats och sedan ställa in? Fem dödskallar.
Nu "datar" hon i sängen och käkar godis.
Gårdagens kurs avlöpte väl. Märker att jag är lite ovan att bara ha tre timmar på mig. Ett rasande tempo alltså - och det ska det vara. Avslutade med Paraply-dikterna. (vågade mig förra veckan på att överge paraplyerna till förmån för båtshakar - MEN paraplyer ÄR bra...) Full kurs med nio deltagare. Flera av dem uppgav som skäl till varför de sökt kursen att de "vill skriva, men inte skriver". Det är spännande det där, att man verkligen kan vilja saker och ting, längta efter dem, och att man ändå inte gör dem. Att en människa kan gå hela livet och nära en dröm, om att sjunga till exempel, men aldrig komma till skott. Hindren är för stora, många gånger inte identifierade. Själv har jag i flera år längtat efter att sjunga i kör, gärna Caroline af Ugglas, utan att göra slag i saken. Men kanske nästa termin? Jag längtar då och då efter att måla. Det var flera år sedan. Jag skyller på tidsbrist, men: tid är allt vi har.

september

Dags för kvällskurs. Jag kommer att köra två stycken varannanveckokurser, vilket betyder sexton tisdagskvällar inalles. Det känns, så här vid tisdag nummer ett, som ganska många. Vädret inbjuder mer till en utekväll, på någon servering, eller varför på inte altanen i förorten. Jag har en stark känsla av att hösten kommer imorgon. Och jag har stöd av prognosen. Det vore så himla typiskt! I våras var min dotters skola på camping utanför Södertälje. Det spöregnade och var svinkallt hela tiden. Imorgon är det dags för nästa camping, någonstans ute på Tyresö, och prognosen säger 15 grader och regn.
Själv har jag överhuvudtag inte mycket till övers för det där med camping, inte ens när jag var ung, inte ens vid varmt och fint väder. Man sover dåligt, är kall och i avsaknad av i stort sett allting. Utom naturen då. Och mygg. Och fästingar.
Nej, tacka vet jag hotellrum, cafeer och restauranger.
Jag tänker på det där med litteratur och vitsen med att läsa. I böckernas värld lär man känna karaktärerna väl, oftast bättre - och framför allt snabbare - än i verkliga livet. Om de människor som finns runt ikring oss vet vi inte mycket. Vi känner oftast inte deras tanke- och känslovärld, ser inte deras skuggsida, deras undertext, utan tjoar och glammar och pratar en massa, alltsammans under djup upptagenhet av oss själva. Man säger ju ibland att ett samtal är två monologer som råkar mötas vid ett par enstaka tillfällen. Tänk om vi istället verkligen lyssnade och verkligen betraktade andra människor utifrån en uppriktig önskan att lära känna dem och förstå vad de egentligen uttrycker.