Bloggare?

Måndag - och ingen undervisning på schemat. Jag ska i lugn och ro läsa texterna inför den Terapeutiska grundkursens avslutning i morgon, ägna mig åt handledningar på Att skriva, distans sista kursvecka... samt... ja, vet faktiskt inte. Det känns helt udda med tid, oplanerad tid, men okej!
Imorgon förmiddag har jag möte på Flygares teaterskola, dagen därpå planeringsmöte för Skrivarlinjen, år 2, plus år 1. Grovschemaläggning. Schemaläggning av intervjuerna. Utvärdering.
Funderar på vilka giganter som skulle ha bloggat, om det varit möjligt. Strindberg? Ja, alldeles säkert. En hel del ilskna tongångar, kan man förmoda. Dostojevskij? Kanske. Eventuellt om sin usla ekonomi och förväntade spelvinster. Proust? Om alla middagar han bevistade och vad som serverades? Fredud? Vet inte, men om hade jag följt hans blogg med intresse. För att inte tala om Sokrates! Kanske hade han haft en spalt med "sokratiskt frågande", typ:
Då var det helg och kanske lite vår någonstans i rabatterna. Men livet är mer än bara krokusar. Här kommer en dubbelfråga att tugga på under helgen:Finns det en mening med livet? Vilken är den i så fall?
Han hade nog tyckt det varit folkligt och bra, medan Platon nog lagt sig på en mer intellektuell nivå. Och hur skulle det ha varit med Jesus? Skulle han ha bloggat sina liknelser? Bergspredikan? Och om inte han, så i varje fall Paulus.

Jaha, ja. Den ena kursen efter den andra avslutas. Nu har jag gjort mitt även i Roman o novell-kursen. Jag gillar det där med att avsluta saker, utan tvekan. En skön känsla i det, nästan vad det än handlar om. MEN - så kan jag samtidigt drabbas av ett slags ödslighet någonstans i hjärttrakten; som ett litet frågetecken, mödosamt ritat med en trubbig blyerts: och vem är du nu då? Så lätt att vara genom att göra, eller att slippa vara genom att göra. Och så den där frågan om tiden; känslan av att inte ha varit där, som om livet till slut blir summan av alla sammanfattningar. Och hur ofta har jag inte försökt banka in det i mina arma skrivarelevers skallar: att de där evinnerliga sammanfattningarna aldrig kan bygga en berättelse, att allt handlar om NÄRVARO och att denna närvaro kräver att STANNA; om själva varandet. Ett slags mindfullness, således. Och, frågar jag mig, är det därför som livet blir så mycket fattigare om jag inte skriver mig ett gestaltat liv, om än inte mitt, för att själva gestaltandet kräver total inlevelse, det jag vill kalla inspiration. IN SPIRITO. I ANDE.
Jag minns när jag skrev mina första böcker; hur jag efteråt inte mindes något av alla dessa veckor, månader av skrivande, men däremot ALLT som pågått i den fiktiva romanvärlden. Nu breder maj månad ut sig. Jag sprang i den regnvåta skogen i morse och det doftade hägg, mossa, barr och just regn, och jag kände mig så där stark och närvarande och ja, fast det låter som en klyscha, jag vet: som en del av skogen, luften, dofterna. Under den kommande månaden ska jag närma mig alla ingångar och trådar och spinna vidare.

I tisdags såg jag publikrepetition av Sista dansen på Stadsteatern. Den utspelar sig på ett äldreboende och ska väl vara något slags kritiskt debattinlägg i äldrevårdsfrågan, förmodar jag. Tyvärr inte särskilt lyckat, enligt mig. Föreställningen serverade snarare ett slags nidbild av gamla människor, så där lite småtokigt senila. Lite nyårsrevyn i Säffle över det hela. Men publiken skrattade glatt - och det trots att jag aldrig sett så många gamla människor på en och samma föreställning, vilket kanske inte bara berodde på pjäsens ämne utan även på att det var en DN-kortsförmån och således alldeles gratis! Övervägde starkt att lämna efter första akten, men beslöt att jag borde se hela pjäsen för att erhålla rätten att tycka. Och andra akten var faktiskt betydligt bättre. Det blev lite mer teater, lite mindre pamflett och något mer dubbelbottnade repliker. Ett G utan vare sig plus eller minus i slutbetyg.
Idag: på morgonen handledning med (delar av) Ceanterapeuterna. Så himla bra. Hela denna vår har jag jobbat utan handledning och faktiskt glömt bort hur fantastiskt (och) nödvändigt det är; hur ett erfaret öra kan uppfatta det viktiga, ett stadigt finger peka på de absolut rätta punkterna, ett skarpt intellekt öppna vägen för kunskaper som hamnat i skymundan och ett varmt hjärta bana vägen för mänsklig förståelse. För mig var det första gången att göra detta i grupp, vilket ger än mer!
Kände mig rejält upplyft när jag två timmar senare gick ut i vårsolen på Götgatan.
Resten av dagen har jag tillbringat på Skrivarakademin, där det idag var "Öppet hus" för våra linjer, Skrivarlinjen, Skrivarlinjen distans och Barn- och ungdomslitteraturlinjen.
Nu har jag ätit makaroner med stekta korvbitar och sallad med kiwi tillsammans med barnen. Gott! Hur kommer det sig att vanlig grillkorv smakar så mycket bättre om man delar den i småbitar innan stekning? Vet inte, men så är det.
Min dotter meddelade apropå det där med plus och minus att hon erhållit betyget MVG minus på det prov hon fick tillbaka idag. Om man nu ska ge någon MVG, så VARFÖR måste man då dra ner glädjen genom att kleta dit ett MINUS efter?

Skärgårdsdag + dans

Vissa dagar är som typ två. Så känns denna. Just nu rullar allt hysteriskt. Det ena avlöser det andra. Däremellan textläsning.
Idag har år 1 skrivarlinjen haft avslutning ute på Vårholma. Uppläsning, grillning, allsång. Sedan var jag väldigt nära att se båten passera bryggan, TROTS den ordentligt uppfällda semaforen. Rent reflexmässigt började jag vinka och vifta för allt vad jag var värd och SE båten girar och kommer snällt in till bryggan. Nej, för att medfölja utåtgående turer måste man ringa och meddela detta i förväg, fick jag veta, men den uppenbarligen vänligt sinnade besättningen förbarmade sig alltså. Så nu vet jag detta. Det hade inte varit en höjdare att istället ta den inåtgående båten och hamna vid Strömkajen, för att sedan ta bussen ut till Lillsved för att hämta bilen. Särskilt inte med tanke på att jag avstått från god champagne. Nåja. Nu gick allt bra. Därefter raka spåret, för min del, för dansträning inför årets VÅRSPRALL, i Björns Trädgård samt på Sergels torg, den 16/5.
Imorgon ska jag ha den första antagningsintervjun inför hösten. Bland annat...

I filmen om Mare Kandre berättades att hon liknat arbetet med sina första böcker med att tvätta hela Västerbron med en tandborste. Ett j-a gnetande, med andra ord. Och sådant är skrivandet! Min förstamening skulle t ex behöva gnetas med en hel del. Men eftersom det här bara är en blogg låter jag den passera. I den fantastiskt bra boken Om konsten att läsa och skriva, säger Olof Lagercrantz följande tänkvärda ord: "Jag försöker granska det jag skriver i detalj. Jag finner alltid att det finns ord, som kan tas bort utan att meningen förlorar något."
Det var för övrigt ett fint och sevärt porträtt av författaren Mare Kandre, där bland annat hennes - och tillika min f.d. - förläggare Hans Isaksson och Horace Engdal lovordade hennes säregna prosa! Hon var en författare som inte värjde för det svåra - i programmet talades bl a om den novell där hon skildrar det outhärdliga gränsland när en förälder kan komma att göra sitt eget barn mycket illa. (apropå det där med utlämnande litteratur och "det mest förbjudna", kanske inte alltför rolig novell för hennes barn att läsa...tänker jag, men kan förstås tänka fel...) I en intervju säger Kandre någonting i stil med att "ena stunden verkligen hatar man sitt barn, för att i nästa stund älska det". Jag måste dock understryka att det är någonting som jag inte känner igen mig i ens det allra minsta, inte för en sekund: så har jag ALDRIG känt. Men jag vet ju att så är det inte för alla (även om jag får lov att tillstå att det är något jag har svårt att verkligen förstå). Nej, en författare ska inte värja för det svåra, "får inte vara feg", som Lundell säger.
(Hans Isaksson var min förläggare tills för ett år sedan, då han började "avveckla" sina författare. Vi hade då haft kontakt sedan 1982, då jag sände Bonniers mitt första manuskript. Han är den som läst, stöttat, rosat och risat. Förmodligen är han också den person som kommit med fler glädjebesked än någon annan - och också ett antal "sorgebud")
Läs mer om Mare Kandres böcker här!

"Konsten har alltid kämpat för rätten att beskriva det dolda och mycket privata hos människan. I dag, när privatlivet exploateras överallt, är utmaningen snarare att begripa hur man ska skriva om verkliga människor på ett anständigt sätt." Det är slutklämmen i Åsa Beckmans artikel "Det mest förbjudna", publicerad i DN idag.
Ibland känns det som om litteraturen och dess kritiker och vetare är på väg att ta livet av varandra. Jag tycker, som Åsa B, att det finns gränser för vad man kan skriva liksom för om vilka. Kanske allra mest för HUR man kan göra det. Naturligtvis har författare alltid skrivit om det som av en eller annan orsak varit problematiskt för honom/henne. Naturligtvis har alltid människor känt igen sig, känt sig vantolkade, förvrängda, uthängda i romaner. Naturligtvis kan inte en författare BARA hitta på - även om det gick vore det inget eftersträvansvärt. Litteraturens (och konstens) viktigaste byggsten är ju trots allt författarens (konstnärens) uttrycksbehov.
En berättelse blir bara intressant när den lämnar det privata och blir personlig, och för att nå dit måste den gestaltas, sa Kristina Lugn i en intervju för en tid sedan. Gestaltningen är grundbulten. Det är skillnad på att låta någon stå som ett slags förebild till en karaktär, att låna drag och egenheter och kanske utseende. Karaktären blir ju sin egen. En människa av kött och blod - med den skillnaden att han/hon inte går att söka upp och omfamna eller ge en kok stryk.
I romaner som jag har skrivit har människor känt igen sig, med eller utan rätta. De har tyckt om det eller inte tyckt om det. De har haft synpunkter på det ena och det andra. Jag har lånat och låtit mig inspireras, men kan absolut säga att jag inte har skrivit om någon verklig människa - eftersom jag har tagit mig friheten att göra honom/henne till en karaktär i en roman...
Ämnet är inte lätt eller enkelt!

Valborgsmässoeld med dito fyrverkerier på Skarpnäcksfältet igår. Snacka stämning.
Idag 1:a maj. Inga större demonstrationer för min del. Inga mindre heller för den delen. Skulle i så fall vara: de gamla som lever på sk äldreboenden har också rätt att komma ut i solen. Vilket jag, i sällskap av dottern, handfast praktiserat denna soliga majdag genom att dra (skjuta) min gamla mor längs med Norr Mälarstrand, fram till caféet och där trängas med en mängd glasögonprydda soldyrkande, solariebruna individer, övertala denne moder att lämna rullstolen (nej, ingen kommer att ta den, nej, varför i all sin dar skulle någon stjäla en rullstol?) för att med hjälpande händer och hurtiga tillrop förmå henne att på ostadiga fötter ta sig fram till ett bord som till slut blev ledigt och förmå henne balansera på en stol (sitt nu ordentligt, ramla inte och försök för guds skull inte resa dig upp när vi går och beställer), köpa henne kaffe och kladdkaka som hon inte orkade äta och paj och läsk till dottern och kaffe och macka till mig och vad det nu mer var för typ 250 spänn och sedan dra henne tillbaka (nej då, inga stöldförsök av rullstol - lite hederlighet finns än!) längs med Norr Mälarstrand till Äldreboendet.
Det är inte roligt att bli gammal, sa Astrid Lindgren. Jag tror henne. Känner mig inte särskilt lockad av tanken att flytta in på ett äldreboende, för att där vara beroende av mina barns välvillighet: Kommer dom idag eller inte? Kommer jag att få gå ut idag eller inte?
Min mamma berättade att när hon härom dagen frågat en i personalgruppen om hon kunde få komma ut hade hon fått svaret: Nej, du var ju ute igår.