Råd till terapeuter (Irvin D Yalom)

Irvin D Yaloms bok Terapins gåva är skriven utifrån de två för honom mest användbara psykoterapeutiska perspektiven/teorierna: interpersonell teori och existentiellt (psykodymaniskt/psykoanalytiskt) perspektiv. Det senare använder han sig av i den enskilda terapin, den förra vad gäller gruppterapi. Jag finner honom förvånansvärt öppen i sitt psykoanalytiska grundperspektiv, men förmodligen säger detta mer om mina egna förutfattade meningar och bristande kunskaper gällande psykoanalytist tänkande. Yalom påpekar också att gränsdragningen mellan olika psykologiska skolor och inriktningar i allt större utsträckning överskrides. Däremot är han mycket kritisk mot korttidsterapier och mot alla typer av skattningsskalor.
Hur som helst, jag finner honom djupt mänsklig och dessutom vis. Här kommer ett av alla de råd han ger i sin bok:
Undanröj allt som hindrar växt och utveckling – ett allomfattande råd som jag fastnar för, mycket beroende på den metafor som Yalom lånat av Karen Horney: om man röjer undan hindren kommer varje människa att utvecklas till en mogen, fullt förverkligad vuxen individ precis på samma sätt som ekollonet utvecklas till ek.
För mig gömmer detta råd en påminnelse om den nödvändiga tilltron till den människa som sökt sig till mig för terapi! Min uppgift är inte att lära ut en rad betydelsefulla färdigheter i ämnet ”att leva” utan snarare att tillsammans med klienten se vilka hinder som ställer till och lägger krokben. Liknelsen med ekollonet säger också något om tålamod: eken är inte precis något snabbväxande träd; saker och ting tar sin tid, och måste så få göra. Livet är ett ständigt pågående växande, för ögat dock ej synbart, och detta växande behöver också vinterns vila, den långa, mörka vinterns ”icke-växande” om man så vill.

Auster och Birro

Först: ett citat att suga på:

”Jag skriver inte för att hela mina sår,

jag skriver för att hålla dem levande.” (Peter Birro)

Sen - för mig som gillar Paul Auster skarpt och inte (som Martina Lowden) tycker att han skrivit samma bok för många gånger, vill jag hoppas och tro att detta är en läsupplevelse att se fram mot: trots att jag slutit det mesta som han skrivit till mitt hjärta.

"Fans av klassisk Austerprosa i stil med New York-trilogin eller den snitsiga kortromanen ”Resor i skriptoriet” kommer kanske inte att sluta ”Mannen i mörkret” till sina sofistikerade hjärtan. Därtill är den för sentimental – bara en sådan sak som att den slutar nästan lyckligt.
Är man däremot av åsikten att Auster skrivit några av sina romaner ett par gånger för mycket, kommer man att ta boken för om inte ett brott med det tidigare författarskapet, så åtminstone ett prövande myrsteg åt ett nytt håll. Fortsättning följer i nästa bok." (Martina Lowden i DN)

Ekelöf

Snön faller mållöst utanför fönstret och hon ler.
Snön ler när hon mållöst faller.
Hon ler, mållöst. Utanför fönstret. Och snön faller.
Och faller. Ler. Mållöst. Fönstret. Utanför. Snön.


I brist på de egna ordens magi kommer Gunnar Ekelöfs:

I verkligheten är du ingen - ur ”Färjesång” (1941)

Du säger 'jag' och 'det gäller mig'
men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföra dig och kalla dig 'jag',
klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen.

Rättsordning, mänskovärde, viljefrihet,
allt är bilder målade med skräck i verklighetens tomma sal,
skräck att vidgå något bortom rätt och orätt, bortom sats och motsats!
I verklighet är du ingen.
Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont,
det övre vilddjurets kamp mot det undre -
sanningen du anar ibland som en avgrund vid vägen,
utan att våga veta, utan att vilja veta,
du som hisnar för minsta grop!
I verklighet är du ingen.
En plats, ett plagg, ett namn -
allt annat är bara din önskan,
ditt jag en önskan, din ofrälsthet en, din frälsthet en annan:
Allt har du tagit i förskott!

Frälsning, det finns ingen frälsning! Du drömmer dig frälsning
och stammar Uppstånden! och Helig! - ty så är din önskan.
Och människans lott står oföränderligt fast
men du har hunnit ännu ett steg på ditt önskandes byggnad:
Ännu en önskan av alla de tänkbara tusen och tusen
har blivit dig möjlig, nödvändig, viss och slutligen faktum,
liksom du själv som också var önskan från början,
liksom det magiska namnet föräldrarna gett dig
att skydda från mörker och jaglöshet,
att skilja just dig från tusen liknande och nästan lika.
Och ändå är du i botten så namnlös som natten och mörkret:
I verklighet är du ingen.

Nu kan man börja längta efter sommaren på riktigt. Vi kör tågcharter i år igen. Till Caorle, ett par mil från Venedig. 10 (!) meter från stranden. Fett nice, som barnen säger. Tåg är ett trevligt färdmedel. Det där att bara sitta och glo ut på ett förbiilande landskap. Små hålor man aldrig kommer att sätta sin fot i. Sjöar man aldrig kommer att bada i. Berg som inte kommer att bestigas.
Fett nice är det också att jag börjar jobba klockan två imorgon. Känner mig piggare, bara av tanken på avsaknad av morgonstress. Och så är det det där med ljuset som återvänder och brer ut sig, mer och mer för var dag som går. Livet blir liksom lättare, mer svävande. Mer luftande, mindre mylla.
Fick för övrigt hem Richard Yates Revolutionary Road idag. Ska bli spännande att ge sig på, när väl intrigen i Återkomsten klaratats upp och fallit på plats. Dessutom fick jag ett mail från Adlibris - av intresse för min dotter, om inte annat:
"Så länge vi båda andas" av Stephanie Meyer hade första försäljningsdag den 12 mars, ett datum som förlaget som ger ut boken har satt och bett alla bokhandlare att respektera. Vi på adlibris.com skulle således skicka ut boken till alla väntande kunder dagen innan.
I dag fick vi besked av förlaget att vissa butiker redan börjat sälja boken och alltså inte respekterat det satta datumet. Detta har tvingat förlaget att tidigarelägga släppdatum. Vi har idag skickat iväg alla förhandsbeställda paket som innehåller "Så länge vi båda andas" så din bok är nu på väg till dig.
Tack för ditt tålamod!

Grå söndag. Jag ska åka och hälsa på min gamla mamma på Serafens äldreboende. I hennes lilla lägenhet, eller rum, från vilket hon kan skåda ut över den gamla sjukhusflygeln där hon en gång kom till världen. Människan står på jordklotet. Genomborrad av en solstråle, Och plötsligt är det afton. Det är en av hennes favoritdikter. Det var mamma som gav mig mitt litteraturintresse. Hon hade bokhyllorna fulla. Pappa var mer ointresserad. Han brukade stoltsera med att han redan hade läst en bok. Boken ifråga var Måsen. Seagull. I och för sig inget dåligt val, om man nu ska läsa en enda bok. Senare i livet började han dock, något förvånande, läsa Bodil Malmstens dikter.
Men det där med en enda bok var inte helt sant. Han måtte också ha varit en flitig läsare av Nils Ferlin, eftersom han kunde citera ett flertal av dennes dikter ur minnet. Vad hästar har sorgsna ögon, bruna och aldrig blå. Vanliga arbetshästar, vem vet vad de tänker på. Eller nu sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord, var det stort eller smått, var det väl eller illa skrivet. Tänk efter nu, förrns vi föser dig bort, du barfotabarn i livet.
Mamma var lite tyngre. Hon citerade hellre ur Hjalmar Gullbergs Ögon, läppar och lät sig uppslukas i de stora romanernas världar. Och jag förstod tidigt det underbara i att också kunna leva andra liv, inte bara det egna fjuttiga, och så småningom också i att skriva andra liv, inte bara det egna fjuttiga.
Igår kväll var tv-programmen, efter 23, så usla att de drev mig till min skrivhörna. När klockan var 01:00 hade det blivit tre sidor. Tre bra sidor, tycker jag, som satte någonting i rörelse inom mig. Jag har nu läst dem, filat, skrivit mig en bit längre. Börjar bli en liten bunt nu, om jag skulle skriva ut vad jag har. Det har jag ännu inte riktigt vågat. Projektet äger fortfarande rum i lönndom, också för mig själv.

I förra veckans Parlamentet gjorde man sig rolig över Kronprinsessans förlovning. Faktum är att det är ännu roligare så där rätt upp och ner bara! Familjen. In prydno:

Välkommen till världen

Mitt yngsta tonårsbarn hade muntligt prov i hemkunskap igår. Uppgiften var att göra ett slags kartläggning av den egna familjens rollfördelning och därefter tänka i ett större perspektiv: hur skulle samhället fungera om det byggde på en sådan rollfördelning.
Jag har (med hjälp av nämnda barn) kommit fram till följande:
- inköpare, kock, diskare, datasupporter, pappersåtervinnare, festfixare
- städare, tvätteriarbetare, chaufför, cyniker
- kontrollant, socialarbetare
- underhållare, kritisk tänkare
Listan är på intet sätt komplett, men pekar ändå mot en viss funktionalitet... tror jag

Min äldsta tonåring har just avslutat den första av två praktikveckor. Tonåringen ifråga har gått upp typ fem i dagarna fem och konstaterar att han inte hinner göra något mer än att jobba, komma hem, äta, göra sig ordning samt lägga sig för att sova. För att överhuvudtaget lyckas motstå frestelsen att i den tidiga morgontimman fortast möjligt återvända till sängvärmen och dra täcket långt upp över öronen måste man tvinga sig att tänka positivt, konstaterades mot slutet av veckan. Kanske blir det en god lunch. Två dagar kvar till helg. Den hägrande påsklovsskidåkningen. Roliga minnen. Ja sånt. Jag tycker att det verkar klokt!
Vad ska man säga? Välkommen till världen. Sånt är livet. Att gå i skola har sina fördelar, trots allt.

Vidare slår det mig att jag inte sagt något om de där PORTRÄTTEN som producerades på Skrivarlinjen. I onsdags höglästes dessa. Det blev ett lysande resultat, kan jag tala om. Fantastiskt fina och dessutom intressanta. En ren fröjd att vara lärare i sådana stunder. Så bra det blir när de hittar ner i de något djupare skikten och tar det på allvar! Så lätt att fnissa bort det som är djup i oss.