traditioner...

Min mamma var mycket för traditioner. På gott och ont, kan sägas. Högtider firades. Så länge som möjligt. På samma sätt. År efter år. I princip. Inför advent, lucia och jul inte bara pyntades det och bakades och tillverkades konfektyrer. Det repeterades också verser och sånger. Det finns en radda luciafiranden dokumenterade på super-8 då de tre barnen i tidig morgon framför sitt sång- och utantill-läsningsprogram inför stolt mor och vänligt leende far. Luciarollen växlar mellan min syster och mig. Min bror förblir stjärngosse, med strut och stjärna. Elden brinner i den öppna spisen. Levande ljuslågor fladdrar. Lussebullar och pepparkakor och varm choklad med vispgrädde väntar på soffbordet. Julklappsrim var obligatorium, ju längre och fyndigare desto bättre. Jag har ett komplicerat förhållande till min mor, men jag vet att mitt litteraturintresse föddes ur repetitionerna inför dessa uppträdanden - som för den delen också ägde rum inför andra tillfällen; fester i Lions club, vuxenmiddagar då det passade sig med ett litet uppträdande. Jag minns ännu den skräckblandade förtjusningen inför dessa tillfällen - och också hur förtjusningen successivt avtog till förmån för skräcken. Kärleken till själva orden finns dock kvar. Mamma talade ofta om hur alla de dikter hon kunde utantill hjälpt henne genom många svåra upplevelser. När hon inte längre kunde läsa själv brukade jag läsa för henne. Och de där utantill-dikterna lämnade henne aldrig. En av hennes sista dagar i livet läste jag för henne ur "Svenska dikter, samlade och redigerade av Elsa Carlsson" - och hon läste med mig, nästan ljudlöst, med stor ansträngning, formade hon orden. Och en stilla frid tassade på tå runt hennes bädd.

"Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör,
hur hustrun står och stryker.

Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor, och ingen är stum,
och ingen av dem fattas.

Men dagen skrider mot nattens blund,
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas."
(Erik Lindorm)