nätet

Det där med internet och sociala sajter har sina ljusa sidor. För någon vecka sen fick jag ett mejl. Det var från en tillfällig "nätvän", om man kan säga så. Vi fann varandra på en sajten "Vilda webben", och vips - befann vi oss i djupa diskussioner och livet, kärleken och döden; ett intensivt umgänge som sedan, av olika anledningar, rann ut i sanden. Det här var 2002. Långt före facebook´s tid. Vilda webben var (är?)en sajt i syfte att bekanta sig med nya människor, hitta likasinnade, eller inspirerande oliktänkande, snarare än en sida för dejting eller att utgöra ett socialt mingelrum. Hur som helst hörde denne vän av sig nu efter nio år. Hon hade hittat en bunt utskrifter av vår kommunikation, googlat och hittat mig.
Och idag sågs vi för första gången. Rätt nervöst, faktiskt. Lite pirrigt, rent av. Jag hade ju inte ens sätt ett foto av henne. Det hade ju tyckts oss som om vi hade så oändligt mycket gemensamt - i bakgrund, uppväxt, intressen, personlig tematik och problematik... Kanske skulle vi nu, efter nio år och för första gången live, inte hålla måttet?
Vi träffades utanför min mottagning. Hon satt på en bänk i solen. Klart att det var hon! Inget tvivel, om saken. Vi kramade om varandra och uppsökte ett lunchhak i närheten. Och där pratade och pratade och pratade vi, och så där mest hela tiden kunde vi båda instämma: ja, exakt dom erfarenheterna kunde vi känna igen oss i, de upplevelserna hade vi båda haft, de strapatserna upplevt, den smärtan, den glädjen, den boken... Tusen saker kvar att prata om när vi skildes åt. Ibland är livet verkliga möten!

Måndag...

...igen? Hur kommer det sig att det så ofta är just måndag? Under förmiddagen har det varit textdiskussioner med Skrivarlinjens andraterminare. Det är sista veckan av det Självbiografiska blocket och flera bra och starka texter har skrivits. Alla människor har en berättelse, ja, absolut. Det gäller "bara" att våga berätta och att öva på hur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - i författandet måste man våga sig på att ta risker, man måste ut på den hala isen, den tunna isen, uppför det höga berget, ner i de mörka gruvgångarna. Det välbalanserat normala gör ingen gripande roman. Lugnet gäspar man över. Såvida det inte förebådar den analkande stormen. Nu på eftermiddagen ska vi tala om Paulruds "Fjärilen i min hjärna" och Wijkmarks "Stundande natten", som exempel på bearbetande litteratur med existentiell tematik, faktiskt den mest basala av all existentiell tematik: Livet har ett slut, kort och gott.
Andra böcker som lästs och diskuterats under blocket är Gunilla Linn Perssons "Sagan om mig själv", Eklunds "Varulvsvalsen" och Didions "Ett år av magiskt tänkande".
Nästa vecka börjar terminens sista block, Litteratur och samhälle. Så har ett år gått, igen. Och snart är det dags för intervjuarbetet inför nästa års Skrivarlinje. Snart är det sommar. Men först påsk, vår och deklaration, och den där magiska doftande tiden mellan hägg och syrén, tid för koltrastdrillar och galna näktergalar, den där perioden som har en tendens att vara över innan man hunnit insupa den. Det borde införas ett "Mellan-hägg-och-syrén-lov", tycker jag.

dans, dans, dans

Lördag, söndag har gått i dansens tecken. Helgkurs under ledning av Paja och Madelon Milić med danser från forma Jugoslavien, snabba med en massa turer och långsamma, vackra, gungiga. Roligt!
Dessutom danskväll igår, så: sammanlagt runt tio timmars dansande, vilket känns i fötterna.
Naturligtvis glömde jag att ställa fram klockan innan jag somnade, vilket betydde snabbrush iväg i morse, efter att jag kastat en blick i morgontidningen och läst "du har väl inte glömt...." ja, just det.
Nu väntar en ny vecka. Sommartiden ger ljusare kvällar, nu, vid halvåtta, börjar det skymma.

Bilden ovan är från Internationella folkdansklubbens "Vårsprall" 2010. Nu tränas det som bäst för Vårsprall 2011. som går av stapeln den 14:e maj, 12:00 i Björns trädgård och 14:15 på Sergels torg.

böcker...

Och nu blev det riktigt, riktigt svårt. Vilka är egentligen de där verkligt stora, omskakande läsupplevelserna? Känner mig inte på långa vägar nöjd med mitt urval, men kan inte sätta fingret på vad som egentligen fattas. Men det borde finnas fler! Det måste finnas fler! Hur många böcker har jag inte läst i mitt liv (hisnande tanke)?
Sara Lidman berättade en gång att innan hon börjar läsa en bok så slår hon upp den på tre slumpmässigt valda ställen, läser en sida på varje rad och: "om det inte är någon av dessa rader som griper tag i mig så skulle jag aldrig komma på tanken att läsa den". Hårda bud...

Dostojevskij - Brott och straff
Ljungqvist - Paula, Sörj dina träd
Sandemose - Varulven
Hesse - Steppvargen
Mann - Bergtagen
Castaneda - Samtalen med Don Juan (m fl)
Morante - Historien
Haushofer - Väggen
Bibeln
Herzog - Att gå i kyla
Ahlin - Din livsfrukt
Moberg - Din stund på jorden
Lundell - Jack
Kundera - Varats olidliga lätthet
Tunström - Juloratoriet

Smältvatten...

Idag har jag kvällskurs och är ledig fram till dess. Vädret är milt. Gatan utanför mitt fönster är en sjö av smältvatten. Inte mig emot. Jag känner mig redo för vår.
Som barn älskade jag ordet vårvinter. Vet inte varför, men fann det på något vis magiskt.
Min kropp värker på kända och okända ställen efter helgens löpning och gårdagens intensivdansande. Ska låta den vila ett par dagar.
På facebook växer en tråd gällande filtips. De där riktigt ruskigt bra filmerna, vilka är de?
Cinema Paradiso
En kvinnas doft
Det stora blå
Zorba
Midnight Cowboy
Mandomsprovet
Döda poeters sällskap
(är jag fast i det förflutna, typ? finns det inga senare)
Breaking the waves
Den engelska patienten
(nja, inte precis nya, de heller)
21 gram
The eternal sunshine of a spotless mind
(... får tänka vidare, kanske krävs det några år innan det visar sig om en film verkligen är en sån DÄR FILM)

Nu ska jag ägna mig åt textläsning och hoppas på att också hinna med en promenad innan det blir dags att åka till jobbet

lista,

ja, ännu en... och denna lista tog form i mitt huvud under dagens löparrunda (Söderbysjön runt också idag, men motsatt håll. för variationens skull...) då jag närmade mig, en kvinna som promenerade på Hellasgårdens 5-kilometer. Hon hade något oformligt grönt på ena axeln, kanske en vågad designkappa, tänkte jag, säkert av det mer exklusiva slaget. Men när jag efter en liten stund var ifatt henne såg jag till min förvåning att det var en livs levande grön papegoja som satt där, för säkerhets skull, bunden med en lika illgrön lina till sin ägarinna.
Därifrån till mina djur:
Katten Kvirre, en katt som bara kom och efter stort tjat från min sida fick stanna kvar hos oss i villan i Huddinge. Han var med om många strapatser. En dag kom han hem med avhuggen svans - den ena delen hängde bara kvar i en liten slamsa och fick avlägsnas och kvarvarande stump bandageras. En annan tappade han pälsen - ja, verkligen: hela pälsen, och var under ett antal månader en skyddslös nakenkatt. Det måste ha varit en prövning för alla i familjen, eftersom hans rumsrenhet under denna period var som bortblåst. Åter en annan kom han hemhoppande på tre ben. Den ena tassen var rejält skadad och sköttes omsorgsfullt av mig under minst ett år innan den tillslut läkte. En gång vägrade han att komma fram när vi skulle åka hem efter en helgvistelse i vårt sommarhus vid sjön Tisnaren. Jag grät floder hela vägen till Stockholm. Hoppades på att han skulle vara tillbaka nästkommande helg, men inte. Men den fjärde helgen dök han plötsligt upp, jamande utanför fönstret, illa tilltufsad och mycket hungrig. Så småningom blev han sjuk. Då hade många år går och jag hade hunnit flytta hemifrån. Det blev min uppgift att ta honom till Bagarmossens djursjukhus för avlivning.
Taxen Pim. Hon kom till oss lite slumpartat kort efter att Kvirre kommit. Vänner till mina föräldrar hade skaffat henne, men upptäckt att de var allergiska. Pim och Kvirre blev goda vänner och delade mellan varven korg. Med åren blev hon gammal och trött. Dödsstöten kom en natt då någon glömt en chokladask framme, vilken hon glatt satte i sig till sista pralin.
Undulaten Nils - men jag är rätt säker på att en Nils dog och en ny införskaffades utan min kännedom under en sommar när en granne tog hand om honom. Nummer två trillade en natt av pinn, och jag insåg verkligheten bakom uttrycket: jag fann honom på burgolvet, stel och stendöd.
Katten Lukas som bodde hos mig på Ringvägen. En halvgalen, mycket vacker katt, som anföll ett flertal av mina gäster. Han vägrade flytta med mig till Högbergsgatan och lät sig helt enkelt inte infångas. Jag återvände många gånger och lockade på honom, utan resultat. Öde ovisst.
Bullterriern Gideon. En stor kärlek. Högt älskad, fortfarande saknad.
Den blågula aran Emma. Hon kom till mig som liten unge och blev helt tam. Hon sov gärna bredvid mig på huvudkudden, nedsjunken på "mage" och älskade att rulla över på "rygg" med "tassarna" rakt upp och bli kliad på magen. Hon blev dock helt olycklig och själssjuk när jag fick mitt första barn och jag tvingades göra mig av med henne. (Emma, Gideon och Nils kamperade ihop under ett antal år, goda följeslagare, riktiga familjemedlemmar!)
En hel radda med katter under de år jag bodde på landet, de flesta överkörda.
En massa fiskar.
Hunden Micki, en ostyrig blandrashund (healer/cocker spaniel)med världens varmaste bruna ögon, som av olika skäl fick byta ägare då vi flyttade från Gotland. Då hade han ätit upp ett antal säkerhetsbälten i min bil, samt ett par byxben på en middagsgäst - och givit oss oändligt med kärlek.
Jag har också delat bostad med en orm, men denne tingest utvecklade jag inte någon närmare relation till.

Jag inser att jag skulle kunna skriva många historier om var och en av dessa mina djur, fiskarna kanske undantagna... men att detta kanske inte är det rätta forumet för något sådant.

Det där speciella, liksom genomskinliga, vårsolsljuset! Som en skarp påminnelse om allt det som man saknat under vintermörkrets täcke. Efter frukosten sprang jag Söderbysjön runt. Smältvatten, fågelkvitter och min bultande puls, allt i samklang! Nu ska det bli varmare, utlovas det, med temperaturer upp mot tio plus! Jag har bokat en resa till Grekland i sommar. Till Samos, Greklands gröna ö. En ö med mycket skog och vatten, enligt reseförsäljaren: "Det påminner lite om naturen i Nackareservatet." Jahaja. Det är ju min skog det. Och den älskar jag. Så varför inte stanna hemma då? Jag tänkte på det när jag sprang. Den där skogen. Men trettio grader varmt. Och fuktigt. Och omgivet av det turkosa havet. Och en massa trevliga tavernor, med grekisk mat och retsina.
Spänt läge i världen. Ska Egeiska havet bli en krigsplats? Kan de överhettade kärnkraftverken kylas ner i tid? En dov oro i bröstet.
Den kommande veckan ska bli lite lugnare än den föregående hoppas jag. Jag har nu inte skrivit på vad det nu är på över en vecka - och jag vet faran med det; hur lätt det är att tappa bort någonting. Ett risktagande. I dagens DN kan man läsa om trenden att skriva självbiografiskt. Min kollega Inga-Lina Lindqvist intervjuas. Och Jan Henrik Swahns "Mitt liv som roman", recenseras.