Såg om den gamla filmen "Sophies choice" som gick på tv1000 classic och konstaterade att jag bara kom ihåg en enda scen från filmen, den outhärdliga sekvens då Sophie, gestaltad av Meryl Streep, tvingas välja vilket av hennes barn som ska få leva och vilket som måste dö. Trots att hela filmen är stark så bleknar liksom allt annat än den scenen, vilket det ju också gjort för filmens Sophie...
Och så har jag läst ut Hustvedts Sorgesång. Det är en roman som blir bättre och bättre, ju mer man läser, ändå grep den aldrig riktigt tag i mig och jag kan inte riktigt förstå varför...

Jag börjar komma in i en lugn lunk nu, efter en hel vecka av mycket få åtaganden. Tröttheten börjar så smått vika undan, kreativiteten har vaknat till liv efter frusenheten... Jag får vaga minnen av hur livet faktiskt har tett sig - och kan te sig.
Efter att ha varit med sonen på vårdcentralen på morgonen gav jag mig ut och sprang, men den lite kortare rundan idag. Man får passa sig så att det inte slår över i fanatism. Gemensam lunch med sonen - som även han har lugnare dagar, vilket är honom väl förunnat! - satte jag vid skrivbordet. Tom, som ett nötskal utan nöt, och i samma brist på tyngd. Bestämde mig dock hårdnackat för att för en gångs skull själv följa det jag brukar uppmana min adapter att göra: sitt kvar, ge er inte, det här är ett arbetspass, även om inte ett endaste värdefullt ord hamnar på skärmen, ge er helt enkelt fan på... osv. Och tänk, ett par timmar senare har jag faktiskt skrivit vidare på den tråd jag inte kunde hitta. Och tråden löper inåt. In i mig själv, men tar ändå form i en annan gestalt än den som är jag...
Imorgon ska vi fira min far, som fyller 89 år nästa vecka! Vi, det är jag och mina syskon med familjer det. Och snart ska här tillagas tacos!

I sina lyckliga stunder är en terapisession ett genombrott i det gemensamma forskningsarbetet terapeut och klient emellan. Då man plötsligt får syn på något, en väg som legat dold där bakom krönet och som nu, efter den rätt påfrestande vandringen uppför, helt oväntat ligger där - och man förstår liksom, gemensamt, att det har varit dit man har varit på väg. Man frågar sig om man är beredd att ta den vägen och svaret är JA, trots att man inte riktigt vet hur lång den kan tänkas vara eller hur många uppförsbackar den möjligen kan ha... Och klienten, samarbetspartnern, stoppar ner sin hand i fickan och kommer i samma ögonblick ihåg att där fanns en kompass. Hur länge har den legat där tro? Han är inte säker. Kanske mycket länge. Han letade som en dåre under en tid, men inte där, på alla andra tänkbara ställen, bara inte i fickan. Till slut gav han upp. Glömde bort den. Och nu: framåt!

"Om man frågar en människa och frågar henne förståndigt, så kan hon själv säga hur det förhåller sig. Men om det ej redan funnes vetande och förstånd hos henne, skulle hon ej vara i stånd till detta". (Platon, 427-348 f Kr)
"En del traditionella terapeuter kan sägas ha anlagt attityden: jag vet, jag ska tala om för dig, medan jag förespråkar attityden: du vet, tala om för mig". (John Bowlby, 1988)

IGGY

Tänk att den gamle ikonen har kommit med en ny platta och tänk att jag (ÄN EN GÅNG) får lust att skaffa en cd (SNARAST) och tänk att han gör något nytt: "Mannen som kan yla som en varg och hoa som en uggla kan, visar det sig, även brumma som en björn och humma som en humla", skriver Malena Rydell och ger honom en 4:a. Klart upplyftande nyhet.
Jag har ännu en dag av "ledighet"... ja, bortsett från ett möte med CEAN-terapeuterna på eftermiddagen. Jag har skrivit... trevar mig fram bland sidorna och vet ännu inte om jag verkligen ska våga satsa. Det känns ovant. Det känns mödosamt. Men där finns också en liten strimma lust. Nyfikenheten ligger och lurar - och jag låter den huka där i dunklet. Om nyfikenheten blir för stor kan den bli farlig. Den som lever får se.
Apropå det där med det självdöende svenska språket så roade jag mig med att leta runt lite: här ett smakprov... och ett till!

"Lust, caution är nog den vackraste film man kan se just nu men just skönheten blir ibland distraherande därför att den är så medveten. Den hindrar en från att på djupet känna med de två huvudpersonerna så som man gjorde i Brokeback mountain. Därav en femma istället för en sexa." Så tyckte Jeanette Gentelle i SvD i januari 2008 om Ang Lee´s Lust, caution, från 2007, och jag är beredd att hålla med henne... Fantastiskt foto, fantastiskt vackra människor - spännande och berörande.
Ja, även gårdagen innehöll film. Bio farväl, vad ska man med detta till?
Idag är jag (nästan) ledig. Jag startade dagen med att tvätta de återstående fönstren. Rena fönster är bra för själen! Därefter sprang jag, femtio minuter: genom skogen, längs med Ältasjön, tillbaka genom skogen... men NU måste jag börja läsa det manus som jag ska vara klar med på torsdag.

Och så var det sommarvärme, glädjande nog för dottern som skulle iväg på klassresa till Gotland!
Jag skjutsade, henne plus tre andra tjejer, till Nynäs på morgonen. De fyra brudarna fyllde upp bagageutrymmet mer än väl. De ska vara borta i tre dagar. Packningen indikerade det femdubbla. Minst! Min dotter hade en väska med skor. Fem stycken! Ja, det gäller att ha lite att välja på...
Så fick jag åka ensam hem genom sommargrönskan. Jag undrar om det är så för alla: att det kommer som en j-a chock det där att barnen rätt vad det är inte längre BEHÖVER en och vill VARA med en och kommer och PUSSAR på en så där HELA TIDEN, eller om det är bara jag som har något slags svårigheter med att hänga med.
När jag kom hem gav jag mig, som ett slags kompensation (eller kanske hämnd...), på nämnde dotters rum: Nu skulle det banne mig städas och det in i minsta vrå. Detta tog mig två timmar i anspråk och när jag var klar så var hon ett skrivbord fattigare och jag ett skrivbord rikare - ett bord som nu står på snedden tvärs över sovrummet, men vad fanken: jag har i alla fall ett skrivbord igen. ÄNTLIGEN. Känner hur kreativiteten kliar inom mig. Jajamen. Vad tycker ni förresten om detta präktiga helsvenska uttryck. Läste en artikel häromdagen där någon förutspådde det svenska språkets utdöende och detta på grund av sin tråkighet! Personen ifråga hade nog inte tänkt på ord som FINEMANG, HEJDUNDRANDE, RÖDASTE RAPPET och för den del JAJAMEN, eller varför inte JAJAMENSAN!

Kanaler

Hjälp. Jag har blivit med digital-tv och med den precis hur stort tv-utbud som helst. De tidigare 21 kanalerna är nu en försvinnande liten del av allt som kan matas fram med fjärrkontrollen. Det fullkomligt myllrar av faktaprogram, debatter, natur, komedier, action, drama, nyheter. Efter tre dagar har jag nu lyckats se tre hyfsat bra filmer, nåja en av dem, 21 dresses (eller var det 27?) var mest i tonårsdotterns smak och inte ens hon orkade se klar den. I film nummer två, Martian child, agerar Johan Cusack science fiction-författaren som fullföljer sin nu döda frus önskan om att adoptera ett barn - och det är sannerligen inte vilket barn som helst, utan en liten krake som tillbringar sina dagar i en stor pappkartong, eftersom han inte "tål solsken" då han lever i (skydds-)föreställningen att han är en liten marsian. Faktiskt ingen tokig film, ett slags tragikomisk ET där ET bestämmer sig för att stanna på Jorden. Nummer tre, slutligen, den klart udda The Darjeeling limitid, av Wes Anderson, om tre minst sagt märkliga bröder på en lika märklig tågresa genom Inden i syfte att hitta den till klosterlivet förlupna modern. Klart sevärd!
Men hjälp. Detta tar tid! Bara det att nästla sig igenom tv-programmen. Är det nu man ska börja prenumerera på tv-tidningar, kanske?