vardagen

Vardagen är utan tvekan igång. Jag har gått upp 06:30 denna vecka, vilket är för tidigt för en som svårligen kan somna före midnatt. Resultatet: mörka skuggor under ögonen, en lätt huvudvärk och en kroppens tröghet, eftersom ingen tid givits till motion. Jobbet är inte tråkigt. Kanske har jag ett av de roligare jobb man kan ha. Den här veckan kortkursen, "Att skriva", med fullmatade dagar i rätt högt tempo. Idag har jag haft textdiskussioner hela dagen. Men en fantastisk och entusiastisk grupp.
Problemet är nog att jag gillar att slappa lite för mycket. En del människor blir oroliga när de inte har något att göra. Så inte jag. Å andra sidan innefattar mitt slappande en hel del som egentligen inte är slappande: skidåkning, löpning, dans. Vid närmare eftertanke slappar jag nästan aldrig. Och det slår mig genast att jag egentligen inte vill vara utan mitt arbete. Jag tycker att det är spännande och alltid utmanande - och varierat. Skrivarutbildningar, terapeutiska samtal, möten av olika slag.
När jag tänker närmare på saken är det nog snarare så att jag behöver ett dygn med fler timmar, låt säga 28. Ett slags successiv förskjutning av dygnet, som skulle innebära att om jag går upp 06:30 dag ett, så går jag upp 10:30 dag två, 14:30 dag 3, osv... Nackdelen är att vissa dagar inträffar nattetid, men vad gör det. Variation förnöjer ju. kanske kan man prata med Robert Lind om saken...

Just nu är Björn Ranelid aktuell i kändistävlingen ”Let’s dance” i tv. Och hämndlysten för det Peter Englund skrivit på sin blogg: ”Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Man vill inte tro sina öron. Och man vill inte tro sina ögon då man ser hur FB fullkomligt nedlusas av kommentarer om Björn Ranelids förfärliga person och usla författarskap. Jag visste sen långt tidigare att som "riktig" författare bör man om inte förakta Ranelid så i a f starkt ogilla honom. Jag har faktiskt aldrig begripit varför. Dryga författare med alster av varierande kvalitet finns det gott om. Jag undrar om det kan vara det att Ranelid så öppet blottlägger sitt eget behov av upprättelse, att man så tydligt ser hans litenhet, som framkallar dessa starka känslor. Känslor så starka så Akademiens företrädare säger sig vara glad åt om människan inte skriver mer. Eller vad är det som får honom att uppträda så sjaskigt?
Jag vet inte hur många som såg och hörde Ranelid fälla den "förfärliga" kommentaren i "Let´s dance"? Förmodligen bör riktiga författare inte heller se sådan dynga. Själv gillar jag dans, vet att det är svårt och jobbigt att lära sig, vet att det krävs mod för att dansa, inte minst för publik och dessutom i tv, och imponeras av deltagarnas kamp och framgång. Varför får just inte författare ägna sig åt dylikt trams? Det överstiger min fattningsförmåga. Eller gäller det bara Ranelid? Jag tyckte Ranelids kommentar var rolig. Lite överdriven, lite som att han försvarade sig i förväg för något han inte skulle behöva försvara sig för. Men roligt tyckte uppenbarligen inte Peter Englund att det var, utan uppfattade det som ett påhopp. Ett personligt sådant, får man anta.
Jag har även läst ett flertal av Björn Ranelids romaner, gudbevars. Det gör inte "riktiga" författare. Jag menar att hans författarskap är tungt. Somliga romaner är inte lika bra som andra, men för vilken författare gäller inte det? Kanske får han en och annan bok utgiven som inte en lika storsäljande författare skulle få. Det gäller i så fall sannerligen inte bara Björn Ranelid. Men han har också skrivit riktigt, riktigt bra romaner, som jag läst med förtjusning.
Kan man inte bara lägga ned det offentliga skitsnacket. Ranelid borde väl ändå kunna få vara med i vilka program han vill utan att den kulturella stormen börjar tjuta runt knuten. Snacka om storm i ett vattenglas.

tandhygienist

Idag har jag varit hos tandhygienisten. Jag har gjort detta alltsedan min tandläkare konstaterade att jag hade "fickor". Fickor är inte bra att ha. I alla fall inte i munnen. Jag håller nu efter min fickor med tandstickor och tandtråd. Sedan dess har jag också slutat röka. Det var dock inte i första hand för fickornas skull, utan för att min dotter hävdade att hon mådde illa och fick ont i huvudet då jag kramade henne, vilket inte var så roligt. Jag är glad över att jag slutade med mina cigaretter - det gav mig många, långa kramstunder, som jag inte skulle velat vara utan för alla morgonbloss i världen. Men det är ju så att åren går och lusten att krama sin mamma avtar. Om det inte vore för fickorna kunde jag rent av börja röka igen. (Fast nej, vill inte bli av med min kondition och tjära i lungorna är faktiskt inte roligt...)

Dagens något omilda rengöring av tänder mynnade hursomhelst i kontroll av fickor. Flera av dem hade minskat. Ett par oförändrade. Ingen fördjupning. Jag gick därifrån 630 kronor fattigare, med uppmaningen att fortsätta och "jobba på" och med ett antal förpackningar tandtråd och -stickor i fickan - jackfickan, alltså.
Tandtråd är viktigt, liksom solkräm!

Men hur roligt är det

Ja, ibland undrar jag: hur roligt är det egentligen det där att följa vad ens vänner, bekanta och kolleger har för sig. Status: har just kommit hem från en underbar middag hos den och den eller den. Jaha ja. Kul. Man får liksom veta vem som bjuder, vilka som inbjuds - och kanske framför allt vilka som INTE bjuds att delta. Vet liksom inte alla som var där redan att dom var där? Vem vill man informera? Eller: jag har just blivit erbjuden världens bästa jobb - underförstått: för att jag är en av världens bästa människor. Gilla, gilla. Status: det går så himla bra för mig! Gilla. Kommentera: det har du verkligen förtjänat. Status: jag är både lycklig och lyckad.
Varför finns det ingen ogilla-knapp? Ibland längtar jag efter att ogilla. Bittert.
Inget gott som inte har något ont med sig. Det finns mycket trevligt med FB. Jag har fått kontakt med gamla vänner och bekantskaper. Det är enkelt att slänga iväg ett mail. Alla, eller nästan alla, finns ju där.
Många bjuder på sig själva, skriver roliga saker, lägger ut fina bilder...Men jag börjar störa mig på alla de där små sällskapen av inbördes beundran... Jag inser att det är mitt problem. Det är sällan själva problemet som är problemet, utan hur man förhåller sig till dessa problem. Men jag blir lite anti. Jag får lust att skriva det som man inte ska. Status: ingenting vettigt idag heller. Status: mardrömmar hela natten. Status: hjälp! Jag får lust att bli en gnällspik. Status: jag sitter här och bara glor. Status: luktar svett. Jag får lust att skriva baksidan hellre än den polerade ytan. Men faktum är förstås att jag inte behöver skriva någonting. Och inte heller läsa. Annat än det jag vill. Nu har jag gnällt färdigt.
Status: jag har plundrat granen och tömt alla glöggskvättar. Gilla!

Terrakottaarmén

c:a 200 år f Kr, så länge har dessa figurer funnits - och ända fram till slutet av 1900-talet låg de där, nedgrävda i kejsarens grav, djupt under myllan, med tiden bortglömda: hästar och boskap, generaler och krigare av olika rang, men även bokhållare, musiker och andra yrkesgrupper, som kunde tänkas komma till användning där i de "icke-dödas rike"... Imponerande, men också lite beklämmande.
1) En teori är att alla de människor som tvångsförflyttades och tvingades jobba med att färdigställa hela den gigantiska armén dödades när de väl var klara och därefter begravdes i en annan grav, eftersom kejsaren kunde tänkas behöva också dem i sitt nya rike.
2) Dessa figurer - så lika varandra, som vi människor är, och ändå med oändliga variationer, var och en unik, som vi människor är.
3) Mänsklighetens historia är en historia om krig.

Robert Lind, som sagt... Visst finns han. Jag tror det, jag känner det. Lyssnade på den gamla sketchen när vi kom tillbaka efter vår lilla utflykt. Hasse och Tage håller än, eftersom de driver med den djupt allmänmänskliga, lätt förvirrade problematiken.

Vi är nu hemma igen efter ett par underbara dagar med C och L och deras fantastiska barn! Jag mår bra av att umgås med de där små! Tänk om man bara kunde ha hälften av deras humor och upptäckarglädje! Wille och Oscar! Med på bilden är också deras farbror och mamma... Oscar - den vilda bebin - tycks för tillfället kommit till ro.

Helgerna går mot sitt slut. Årsbokslutet väntar. Nya pärmar. Nya krafttag. Nya kurser, nya grupper, nya människor. Mitt nyårslöfte detta år är att bli bättre på att säga NEJ - i förhoppning om att jag ska få mer tid och inte köra slut på mig själv.

Robert Lind

Just nu befinner jag mig några mil söder om Kramfors. Kallt. Snö. Den övre delen av Höga Kusten-bron skymtar gnm köksfönstret. Under eftermiddagens utflykt över bron och upp för att fika på ett intilliggande hotell uppenbarades för mig att Robert Lind i Kramfors verkligen finns. Återkommer med bildbevis.